Kan man ändå hoppas?
En diktatur, är en diktatur, är en diktatur...
Under några dagar verkade det råda en ganska tolerant stämning i Kairo. Visserligen ströps de sociala medierna ganska snabbt och de inhemska medierna var under kontroll.
Men massprotesterna fick fortgå, de internationella medierna kunde rapportera. Men så började även dessa strypas. Först, förstås, Al-Jazira. Den för regionen mest hotande.
Mobbar, som stödde diktaturen, började ge sig på demonstranterna efter Mubaraks tal och så kom uttalandet om att utländska journalister var onda.
Nu har 26 utländska journalister, enligt Reportrar utan gränser, attackerats. Svenska journalister har misshandlats och hotats.
Medier och journalistik är livsfarligt för en regim som vill kontrollera sin befolkning. Diktaturer vill inte att folk ska tänka själva. Vill inte att de ska informeras och bli insatta i vad som sker.
Yttrandefrihet har sådan sprängkraft, är så farlig att en diktatur måste slå ner varje antydan till den.
Ändå när jag fortfarande ett hopp. Ett hopp om att detta inte ska leda till ett ännu värre bakslag. Att regimen trots allt kommer att avstå från ytterligare våld, att militären inte kommer in och skapar blodbad. Att journalister ska kunna gå ut på gatorna igen och göra sitt jobb.
Men en diktatur, är en diktatur….
