Lagom är bäst

För det första vore det förfärligt om publiken förhöll sig platt okritisk till mediernas rapportering. Det skulle tyda på en underdånighet av nordkoreanska mått gentemot mediemakten.

Man kan därför se det som ett hälsotecken att medier och politiker brukar hamna relativt lågt i förtroendemätningar. Det är två grupper som exponeras i konfliktroller, något som många svenskar upplever som obehagligt vilket återspeglas i mätningarna.

Skandaler och affärer kan tillfälligt förstärka misstron, men förtroendet brukar variera upp och ner på ungefär samma nivå. Skulle skepticismen mot medier och politiker slå över i förakt har samhället ett bekymmer. Demokratin förutsätter ett hyggligt förtroende för det politiska systemet – och dess granskare.

Annons

Förtroende beror till stor del på hur väl man är bekant med människor och ämnen. Journalister, som ofta har kontakt med politiker, har i allmänhet större förtroende för dem än vad gemene man har. Och politiska journalister har ännu högre förtroende för politiker än övriga kolleger.

Men blir relationen mellan politiker och journalister så intim som vid det famösa krogmötet mellan TV4s journalist och den moderata statssekreteraren blir det problematiskt. Fotot av det kyssande paret är lätt att tolka symboliskt som en bild av symbiosen mellan makten och dess förmenta granskare.

Krogkyssen diskuteras naturligtvis i PKs årsbok, liksom Trond Sefastsson-affären och de oegentligheter som han anklagas för. Journalister borde själva oroa sig över hur affärerna påverkat allmänhetens uppfattning om vår yrkesroll.

En annan sak är att medierna – som Stig Fredrikson påpekar i årsboken – ibland för att fullfölja sitt uppdrag måste våga vara obekväma och framföra impopulära budskap. Att gå emot opinionen och punktera utbredda fördomar kräver kurage. Det är en kinkig uppgift i en alltmer kommersialiserad medievärld. På lång sikt ändå förtroende- och respektingivande.

I ett tänkvärt inlägg i årsboken skriver Per Svensson om en journalistisk idealtyp: ”murveln”, en lite luggsliten, men alltid omutlig outsider som bara var lojal mot uppdraget  att hålla tummen i ögat på makten. I föreställningen om murveln ingår att han av många – främst makten – är illa sedd eller till och med föraktad, men att han ändå gör sitt jobb. A man´s got to do what a man´s got to do.

En slitstark och ganska nyttig kliché för journalister att hålla sig till.
Enligt Per Svensson är murveln död. I en skiktad journalistvärld är han ersatt av i botten ett växande proletariat av unga, osäkert anställda daglönare, kedjade vid datorerna. De har inte tid med bragder i sanningens tjänst.

Högre upp finns anonyma text- och bildtjänstemän i en hårt rationaliserad processindustri. Inte heller de har stora möjligheter att bekämpa lögnen.
Och högst upp de välbetalda stjärnorna, kändisarna, till hälften inne i underhållningsvärlden. De är populära, inte föraktade.

En för journalistiken dyrköpt popularitet.

Pr 

ALLA KAN LOBBA
Tre av fyra svenskar tycker att tidningarna bör redovisa hur man på bästa vis lobbar och påverkar tidningar. På så sätt skulle även de som inte har tillgång till PR-konsulter och tankesmedjor kunna få tips om hur man bäst gör sin röst hörd i medierna.

Det är Sifo som ställt frågan till 1000 svenskar – på uppdrag av en PR-byrå. Byrån har i sin godhet till och med framställt en gratis handbok för hur man lobbar in en nyhet i tidningen utan att använda PR-byråer. Och den här notisen är ju ­beviset på hur lätt det går. Lurad igen. Attan också. KA

svt 

KLÄDSAMT
I vår lilla serie ”Detta kan också vara public service” har vi nu kommit till klädförsäljning. Från och med förra veckan säljs SVTs barnkollektion i Lindex butiker över hela Sverige. Det blir till att börja med en vår- och sommarkollektion på evighetsbarnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter.

Förutom lite pengar till det neddragningsdrabbade företaget, ska satsningen ”bygga varumärket”, som försäljningschefen på SVT uttrycker det.

Stöd public service – köp en dokumentärdamtopp för 90 kr eller en femmyrorbarntröja för 160! KA

blogg 

ALLTFÖR ÖPPENHJÄRTIG
Gruvarbetare, brandmän, intensivvårdssköterskor och lärare i all ära – kanske har bloggaren det farligaste yrket.

Det är New York Times som efter­ att två kända bloggare dött i hjärt­attack tagit problemet på allvar. Man har intervjuat både anhöriga och andra bloggare, och resultatet är entydigt: den hårda pressen på att alltid var först med att berätta vad som hänt gör att bloggaren riskerar viktförändringar, sömnsvårigheter och utmattningssymptom.

Risken för att bloggläsare drabbas av uttråkningssyndrom har där­emot inte undersökts. KA