Laholm kan pusta ut

Så här långt vill jag gå: det blev kärlek direkt.

Eller som redaktionschefen Mona Davidsson skrev i ett mejl efter mina två pryodagar på Laholms Tidning: ”Än en gång tack för att du ville hälsa på hos oss, vi börjar så smått hämta oss efter den aaseska orkanen… Med andra ord, det var inspirerande och roligt att ha dig här.”

Jag lärde mig mycket. Bland annat att avståndet verkligen kan vara långt mellan käcka uppmaningar i Journalisten och det vardagliga jobbet på en tidning med mycket små resurser. Varför blir tre av tolv journalister allvarligt sjuka på grund av stress? Och hur löne­förhandlar klubbordförande Jonas Andersson för fyra nyhetsreportrar, när en krona mer till den ena betyder en krona mindre till kollegan i rummet intill?

Annons

Men det bästa var faktiskt när tidningens viktigaste grej föll klockan 21.15 när sidorna ska vara klara 22.00 – ah!

Nattredaktörerna Mattias War­gren och Bernt Thuresson slet fram en TT-nyhet ur datorn om sockerbetor och etanol och jag randade ihop en lokal uppföljning: ”Laholmare kritisk mot minister”.

Läget är ofta så pass tajt på Laholms Tidning att om något faller finns det ingen buffert. Och ägaren är sparsam. Mycket sparsam. Lönesnittet ligger på 21 000 kronor för journalisterna. Dessutom har tidningen ingen fotograf – tjänsten är indragen. Reportrarna får i stället 150 kronor i månaden för att plåta. Inte mycket.

Eftersom tidningen är den minsta sexdagarstidningen i Sverige (runt 4 000 i upplaga) och hör hemma i en stad som låter som en semesterdröm, är det svårt att få andra att tro på stressen och slitet. När jag var ute på jobb i den beryktade, Rhocagil-drabbade tunneln genom Hallandsås (ja, det heter så numera) var det faktiskt en reporter från Skåne som undrade varför jag bryr mig om en liten tidning som den i Laholm?

Och det är väl ett typiskt sätt att se på dem som är mind­re.

Jag är tvärtom glad över att få se hur redaktionen, mellan den snabbflödande ån Lagan och julgranen på Stortorget, kämpar ihop sina 32 sidor, och ofta hittar egna nyheter.

Som stark anhängare av det lokala materialet skulle jag önska att reportrarna kunde vandra omkring mer, i staden och på landet. Och snacka med folk och granska vad de lokala företagen egentligen håller på med.

Men det är lätt att säga. För hur ska en liten tidning konkurrera i en krisbransch när omständigheterna är minimala?

Jag tänkte på hur vi ser på små tidningar när jag ringde till regeringen för att kolla om det finns något utgiftstak för den där jättelika tunneln. Eller får den kostar hur mycket som helst, bara den blir klar? Infrastrukturminister Åsa Tor­stens­son i Stockholm hälsade via en sekreterare att det inte finns någon utgiftsgräns. När sedan Banverket fick reda på att Laholms Tidning sökt ministern, ringde Banverket till tidningen för att aktivt kontrollera pryoreporter Maja Aase.

Och så slog jag en signal till VDn för Laholms Tidning, Bengt-Åke Adolfson. Först sade han, på tal om lönerna: ”Man måste rätta mun efter matsäck”. Sedan lade han till: ”Det är inte säkert att journalisterna har blivit sjuka för att de har jobbat ihjäl sig av stressen på Laholms Tidning”.

Någon belöning för slitet kan inte redaktionen räkna med. Men ett möte före jul kan gå för sig:

– Jag lovar att jag ska prata med klubbordföranden före julafton. Men vad jag kan göra är en annan sak. Man måste vara ärlig, säger Bengt-Åke Adolfson.

maja aase

ma@journalisten.se

BRA

Tappre Tapper

Tidskriften Turist, som ges ut av Svenska turistföreningen, har en tuff chefredaktör. I senaste numret kritiserar Anders Tapper sin ägare. Hårt. Under rubriken ”miljö och moral” skriver han att föreningen inte följer policyn ”ta hänsyn till miljön i varje beslut”. Enligt Tapper måste styrelsen sluta flyga och börja åka tåg. Inte bara på grund av koldioxidutsläppen. Utan av politiska skäl – STFs fjällverksamhet är nämligen beroende av tågtrafiken, som tyvärr är nedläggningshotad. Anders Tapper vågar nypa till chefen ordentligt.

Ovanligt modigt.

DÅLIGT

Tyst om tågen

Den statliga myndigheten Rikstrafiken vill diskutera nedläggning av alla nattåg till övre Norrland. Vi journalister, som inte bara stirrar in i datorn utan även åker skidor, tycker att tåg är överlägset flyget, bekvämt och miljövänligt (trots att svenska tåg luktar kiss – toaletterna är tydligen sönderrostade…). Men Rikstrafikens förslag ligger i tystnad, trots klimatchock och allmänt tågkramande. Varför är inte tågens framtid en större grej? Varför granskas inte hur och om miljödebatten påverkar tågpolitiken? Mediemörkret kring livet på räls är kompakt.

ÄNTLIGEN

Humor som socker

Ett stänk av humor i spalterna är som socker i botten på medicinflaskan. När Anders Tapper hackar på STF gör han det med en bild på sig själv, iförd hjälm och snygg motorsåg. Bildtexten lyder: ”Turist sågar av sin egen gren.” Tapper visar genom sin ledare i Turist (5/06) att organisationer visst klarar av att bli kritiserade offentligt. ”Jag låg sömnlös natten före publiceringen”, säger han, ”men kan vi påverka när ägaren gör fel, då gynnar det tidningens trovärdighet”. Alla förbund och organisationer bör lyssna: sanningen är lönsam i längden.