Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Helena Giertta
Chefredaktör

Majoriteten är inte hatare

Jag satt på en middag för yttrandefriheten inför bokmässan i Göteborg. Dorothea Bromberg, förläggare, inledde med ett tal om hur hennes pappa flydde från Polen och hur hans engagemang för yttrandefriheten sedan ledde honom till förlagsbranschen.

Detta tal följdes av flera. Masha Gessen, den ryska (numera amerikanska) journalisten intervjuades om läget i Ryssland och författaren Ian McEwan talade starkt om hur yttrandefriheten är den viktigaste av alla friheter, för utan den finns ingen demokrati.

De tog också upp exempel på journalister som runt om i världen fortsätter skriva utmanande artiklar trots att de har hot hängande över sig. En del hotas av maffian, andra av knarkkarteller och ytterligare andra av myndigheter och polis.

Det slog mig med plötslig tydlighet vilket mod alla dessa journalister behöver för att kunna verka. För att kunna berätta och beskriva det som sker. Hur får de det? Modet och kraften?

Annons Annons

I Sverige har det under lång tid kanske inte krävts så mycket mod. Vi är inte på samma sätt utsatta för våldsamheter, vi fängslas inte eller mördas. Men de senaste åren har hoten mot journalister i Sverige ökat kraftigt. Hat och hot från extremister påverkar oss numera dagligen, en del journalister lever under skyddade identiteter på grund av hot.

Ändå fortsätter dessa modiga journalister att rapportera. Trots dödshot fortsätter Åsa Lindeborg, Niklas Orrenius, Matthias Ståhle, Annika Hamrud, Charlotta Friborg och många flera att skriva och tala och skapa viktig journalistik.

När jag lyssnade på högtidstalen insåg jag att de lika mycket talade om svenska journalister, som om journalister i andra delar av världen. För många krävs det mod att fortsätta sin bevakning, även här. Och det är imponerande vilket mod som uppenbarligen finns.

Flera seminarier under bokmässan handlade om dessa hot och den fara för demokratin som de kan bli. Fler än en journalist har beskrivit hur de ibland avstår att bevaka vissa saker för att resultatet blir så mycket hat och hot.

Ändå ska man inte heller överdriva betydelsen av de här hatande hotarna. Eller man bör i alla fall komma ihåg att de trots allt är ganska få.

Det blev också tydligt på mässan, där en månghövdad publik lyssnade och förfasades över detta hat. Den vanliga mediekonsumenten är ingen hatare. Den vill att vi ska fortsätta göra ett bra jobb.

Och kanske är det just det uppdraget som ger journalister i Sverige det mod som krävs.

                                                       ***

Några upprörs över att Journalisten publicerar en del kommentarer som jag får på mina ledare. Jag kan förstå den kritiken, eftersom tonen ofta är hätsk och ibland på gränsen till rasistisk. Att en del ändå publiceras beror på att jag tror på diskussion och debatt och att olika synpunkter ska få komma till tals.

Pseudonymen Julia Caesar har skrivit en replik på min ledare. Den del som direkt handlar om min ledare publiceras här:

”Det gläder mig att ’det hat som sköljt över dig efter din ledare om mig känns lättare att bära nu’. Som du säkert inser har jag ingenting med detta hat att göra över huvud taget – men jag förstår orsakerna till det. Om man år efter år skriver ohederliga och intellektuellt undermåliga ledare som uttrycker förakt för medias konsumenter och totalt saknar journalistisk självkritik är avsky en begriplig reaktion.”

Kanske Julia Caesars synpunkter inte bidrar så mycket till debatten, men nu är de framförda och några vidare kommentarer blir det inte från mig.

Fler avsnitt
Profilen

”Jag kan ingenting om robotar och missiler, men jag kan kultur”

För Edgar Mannheimer är det kulturen och historien som ger bäst förståelse för konflikterna i Mellanöstern.
Fler profiler

Senaste numret