Mediepolitiken finns. Faktiskt

I förra veckan åt jag kött och potatis med Lena Adelsohn Liljeroth. Hon är inte bara moderat och medieminister. Hon är också missnöjd.

Lena Adelsohn Liljeroth berättade på Sveriges tidskrifters lunch att hon inte gillar journalisternas jakt på hennes mediepolitik. Alltså den som allt fler säger inte finns.

Hon känner sig mobbad av dem som tjatar.

Annons

Mobbning är ett starkt ord. Men ministern är en vänlig dam, och förvånad över den hätska mediediskussionen. Hon tror att tonfallet skulle vara annorlunda om hon hade varit en han.

Det är möjligt.

Men kritiken handlar bland annat om en misstanke: regeringen vill att marknaden tar över helt. Därför behövs ingen medie- eller kulturpolitik.

Ministern bekräftade denna misstanke på ett elegant sätt. Samtidigt som hon självklart vill ”underlätta för public service” (oklart hur) kom Lena Adelsohn Liljeroth med ett besked:

– Avsaknaden av riktlinjer kan också vara en politik.

Med andra ord är mediepolitiken redan fastlagd. Och den verkar utan att vilja synas.

Eller snarare – den verkar genom att vilja försvinna.

Så här: de moderata ledamöterna i kulturutskottet vill som bekant ta bort presstödet. De anser att staten inte ska betala för privata intressen på ”yttrandefrihetsområdet”. Samtidigt ska public service-företagen sluta med ”jakten på tittarsiffror” och i stället ”värna den icke-kommersiella prägeln”.

De två förslagen är ute efter samma sak: det finns ingen anledning att kämpa för breda kvalitetsmedier som många kan ta del av.

Alltså. Det gör inget om svensk press ägs av ett par jättebolag. Det gör inte heller något om SR och SVT blir perifera krumelurer som det stora flertalet struntar i. Och självklart säger Lena Adelsohn Liljeroth att det inte finns någon anledning att ”lägga sig i” att Bonnier tagit över TV4.

Ministern är moderat sedan ungdomsåren, hon vet vad som gäller. Det handlar om att inte provocera allianspartierna och de värdekonservativa svenskarna alltför snabbt.

Därför undrar jag varför så många ropar om bristen på mediepolitik.

Politiken är serverad.

Mitt framför ögonen på oss.

Maja Aase

ma@journalisten.se

PS 1 För övrigt har DNs vetenskapschef Karin Bojs helt rätt: bloggar kan vara bättre än tidningar. Hon skrev i söndags om bloggande forskare som tar reda på sanningen. Och inte rewritar pressmeddelanden. Bojs nämner särskilt en SvD-artikel som baserats på uppgifter från Greenpeace. Ingen tror väl något annat – en bra blogg är en bra blogg. En bra journalist är en bra journalist. Dags att gå vidare.

PS 2 Jag håller tummarna för att Pressens samarbetsnämnd om en vecka föreslår en ödmjuk men frispråkig journalist med humor som nästa PO.

Saknaden efter Olle Stenholm är stor.

BRA

Sven-Erik Sjöberg

Alla som hängde framför SVTs dokumentär om Göran ”Soprano” Persson såg också Mästaren i arbete. Framför allt hans fotarbete. För oj, vad Sven-Erik Sjöberg springer! En fotograf som hoppar, en fotograf som kastar sig. En fotograf som fläker sig. En fotograf som gör allt för att ta hem bilden åt sina läsare. Jag tänkte inte så mycket på det hemma i TV-soffan. Men så i lördags, var den där, igen. Bilden. Al Gore på storskärm vid Segels torg i Stockholm. En trappa, en cykel, en grön frisyr och – diagonalerna. Bättre kan det inte bli.

DÅLIGT

Golf Punk

Så fort jag tycker något om en tidskrift får bloggande mediemän för sig att jag hatar den så kallade magasinsjournalistiken. Vilket är märkligt. Journalistiken i tidningsmagasin spänner mellan Teknikens Värld och The New Yorker och är svår att jämföra. Hur som helst, Golf Punk är en ny, svensk version av en brittisk tidskrift och överträffar sönderkörda fördomar om att män är grabbar, tjejer har bikini (bara män i redaktionsledningen). Särskilt intressant är artikeln om fågelnamn: felöversättningar och missuppfattningar. Betyg: för lite spunk.