Metod döljer avslöjanden

En berättar att han aldrig skulle låta sin son ta hem en kompis från Somalia. En annan berättar att hon minsann vet att vissa invandrargrupper har brottsligheten i blodet. Partiledaren själv sjunger hatsånger mot Olof Palme.
 Men trots dessa avslöjanden blev det ingen riktig debatt om partiet. Om något, så får man konstatera att partiledaren Jimmie Åkesson är den som gått segrande ur den mediebevakning som följde.
Men då har jag heller inte hört någon ställa honom riktigt till svars för det som avslöjades av Kaliber. Programmet själv har inte kunnat göra det, eftersom partiledaren, enligt uppgift, slänger på telefonen så fort någon därifrån vill ställa frågor.

Beror bristen på uppföljningar på att programmet spelades in med dold kamera?
Ja, kanske.
Inte för att vi journalister som kollektiv har något emot dold kamera som verktyg, men snarare för att metoden hamnade i fokus. Det vore i så fall inte första gången som medier och opinionsbildare väljer att diskutera metod i stället för innehåll.
Är det en inneboende rädsla för att prata om svåra saker som leder till det?
Det senaste exemplet ligger utanför journalistiken och handlar om konstnären Anna Odell. Hon försökte säga något viktigt om sina erfarenheter av psykvården. Men hela debatten kom att handla om hennes metod. Varför?
Hannes Råstam berättade på ett seminarium på Public servicedagen den 13 maj att han helt frångått dold kamera. Efter att i flera år använt dold kamera på Striptease, kom han fram till att det försvårade hans arbete för mycket. Misstänksamheten gjorde att folk inte ville ställa upp och berätta.
Ändå är det ibland förmodligen enda möjligheten att få fram vissa sanningar, som om vad Sverigedemokraterna egentligen tycker.  En av reportrarna som arbetade under cover menade att det var värt allt det jobbiga för att det var för ett bra syfte.

Men om syftet, alltså att avslöja ett främlingsfientligt parti, inte riktigt slår igenom, hur blir det då?
En del menar att den uteblivna debatten om Sverigedemokraterna beror på att avslöjandet inte var något avslöjande. I verkligheten hade ingen gått på Sverigedemokraternas påstådda förändring, från främlingsfientligt till rumsrent. Man menar att Kaliber slog in öppna dörrar. Kanske är det sant för en del, men för det stora flertalet som säger sig beredda att rösta på partiet, så tror jag att avslöjandena hade kunnat vara betydelsefulla
Här fanns bevis för partiets dubbelmoral, varför användes inte de?
Den tredje förklaringen skulle kunna vara missunnsamhet. Alltså en kollegial ovilja att ge för mycket cred åt andra journalister. Med tanke på de priser som Kaliber fått, så är det inte sannolikt.
Det värsta vore om den uteblivna reaktionen beror på att vi blivit så avtrubbade, att rasistiska tillmälen blivit en så vanlig del av vardagen att vi inte längre reagerar.

Annons

Missbrukad frihet kan ge ofrihet

Det är inte bara journalister som engagerar sig i yttrande- och tryckfrihetens gränser. I nummer 4 av Advokaten , skriver general­sekreteraren Anne Ramberg att hon befarar inskränkningar i grundlagen. Orsaken är det sätt på vilken flera nätsajter missbrukar pressfriheten genom oetiska namnpubliceringar. ”Mediebranschen står tillsammans med lagstiftaren inför svåra uppgifter(….) De måste(…) finna former som på sikt garanterar yttrande- och tryckfriheten utan att enskilda personer kränks” skriver hon. Jag instämmer.

Märklig överenskommelse

Arbetsgivarna får förstås organisera sig hur de vill, precis som vi arbetstagare får. Men nog är det lite märkligt att public service-företagen väljer att organisera sig i Svenskt näringsliv? Det är ju, till dels, en lobbyorganisation med tydlig politisk agenda på dagordningen. Det ska bli intressant att så småningom få se överenskommelsen som lär finnas mellan företagen och organisationen. Den påstås innebära att public service inte ska vara med i den politiska delen av Svenskt näringsliv, utan bara i själva arbetsgivarorganisationen. Är det möjligt? Jag är tveksam.

Var vaksam mot högerextremister

Dokument utifråns program i söndags kväll om högerextremismen i Europa var både klargörande och skrämmande. I Italien sitter fascister i regeringen och innehar borgmästartjänsten i Rom. I Ungern marscherar de på gatorna med uppskattande tillrop från folk på torgen. I Tyskland vill nynazisterna bygga upp ett parallellt samhälle. Det tillåtande, förstående och öppna samhället hotas. I förlängningen hotas även den fria pressen. Det gäller att vara vaksam, det visade Dokument utifrån med önskvärd tydlighet.