Murvlar och andra
När jag kom in på journalisthögskolan i Stockholm gick en dröm i uppfyllelse. Dagen för uppropet var jag uppjagad och nervös, livrädd för att komma för sent och kanske mista min plats. I min fantasi kalkylerade jag med att de kommunala färdmedlen inte helt var att lita på. Kanske skulle de inte fungera just denna dag.
Så jag beställde en taxi. Uppe på krönet av Västerbron sade jag åt chauffören att stanna nere vid brofästet. Sedan promenerade jag sista biten till skolan på Gjörwellsgatan.
Att sedan som färdigutbildad journalist få bli medlem i Journalistförbundet, få ut presskortet och – inte minst, få tidningen Journalisten – blev viktiga bekräftelser på min nya yrkesidentitet.
Jag tror inte dagens journaliststudenter har den sortens högtidliga vördnad för yrket om jag hade, och jag vet inte ens om det vore bra. En viss skepsis mot yrket, kåren och branschen är nog att rekommendera.
Vem som helst har rätt att kalla sig journalist. Yrkestiteln är inte skyddad på samma sätt som läkares och psykologers titlar. Journalistexamen och medlemskap i förbundet är inte detsamma som att man är legitimerad journalist, till skillnad mot andra oäkta kolleger.
Och tack och lov för det. Tryck- och yttrandefrihet är till för alla, inte bara för högskoleutbildade skråmedlemmar.
Men för många unga är det i dag inte givet att ett jobb inom medierna är ett journalistjobb. En del drömmer hellre om en tillvaro som programledare och underhållare, yrken i gränslandet mellan journalistik och annat.
Andra väljer karriärer inom medievärlden där deras arbetsuppgifter inte har mycket alls att göra med vad man traditionellt brukar definiera som journalistik. I somliga fall kan det vara så att journalistiskt arbete utförs i former man först inte känner igen som journalistik.
Trots det skred som helt omvandlat medielandskapet under de senaste decennierna har kraven för att få bli medlem i Journalistförbundet förblivit oförändrade. Det är bra att förbunden hävdar journalistikens kärnvärden om etik och yrkesmoral i en tid då gränserna mellan journalistik och annat ser ut att suddas ut.
Men för Journalistförbundet är det ett dilemma att medlemsantalet sjunker samtidigt som förbundet – av goda skäl – inte vill öppna sig och släppa in grupper som kan äventyra titelns trovärdighet.
Kanske hade man ändå i förbundets rapport Medlemskapets gränser förväntat sig mer av nytänkande. De stadgeändringar som föreslås inskränker sig till två förtydligande kommatecken och ett tillägg om att journalistiska arbetsuppgifter också utförs i elektroniska medier. De medarbetare som avses är troligen i de flesta fall redan medlemmar i Journalistförbundet.
Ett större problem, men möjligen också mera lösbart, är kanske att unga som de facto är journalister inte längre anser det självklart att gå med i förbundet. Yrkesidentiteten betyder inte längre lika mycket som för tidigare generationer.
Kanske kan den återfå sin status just genom att kåren visar att en journalist är en yrkesman som står för trovärdighet och god etik. En ihärdigt omutlig murvel som söker sanningen. Och rätar på ryggen.
WEBB-DEBATT
Nätredaktörer vill ju gärna släppa igenom debatten ograverad. Det handlar om yttrandefrihet, och lite får väl alla tåla, och dessutom rensar vi ju undan förtal och slask så fort vi hinner, brukar det heta.
Men om läsarna angriper tidningens egna reportrar kan värdet på yttrandefriheten snabbt sjunka. När den norska tidningen Sunnhordlands reporter recenserat revyn ”Sex, rumpor och tuff dans” blev han så överöst med förolämpningar att tidningen omedelbart stängde hela nätdebatten. Nu har tidningen tänkt om och ska införa registrering av dem som debatterar. KA
FÖRDOMSFLOPP
Tåget från Malmö till Varberg. Fyra solbrända ungdomar på väg hem från solsemester fyller kupén med mobilsnack, tuggummileenden och ”gud vad jag längtar efter McDonalds och en El Maco, jag bara dör om de inte har den kvar”.
Jag suckar lite och försöker läsa.
Så leker de 20 frågor. Killen i sällskapet tänker på en skådespelare. Ledtråd: vilken var senaste filmen?
”Kanske Bröderna Lejonhjärta, han som är bäst där”, säger killen.
”Aha, du menar Per Oscarsson”, säger en av tjejerna. ”Han i Kaspar
i Nudådalen. Ja, han är bra”.
En fördom punkterad. KA
BISYSSLA
Här har man gått och trott att Sofis mode var en satsning från Aftonbladet. Och så visar det sig att tjejen jobbar för Samsung!
För nog måste det vara så?
I senaste numret skriver Samsung i en stor annons: ”Vi skickade ut Sofi Fahrman på en rejäl shoppingrunda och lät henne dokumentera hela sin spännande shoppingdag.”
Nu vill Samsung att läsarna ska gå sin egen runda och tävla om en mobil. Och på annonssidan (?) bredvid springer verkligen redaktör Fahrman runt och shoppar med sin Samsungmobil. Vet utgivare Jan Helin om att hon har denna bisyssla? KA
