När Bonniers bjuder på paj

Jag är korrumperad.

Det har jag varit rätt länge. Titta bara på bilden: jag står med rufsigt hår och ett vinglas i handen. Ler arrangerat.

Så kan det se ut, när journalister låter sig bjudas på mat och dryck och trevligt sällskap.

Annons

Och jag hade verkligen trevligt i tisdags och jag hade också nytta av att jag hade trevligt. Bytte idéer med flera kolleger och fick även ett uppslag till en grej. Det var som en släktträff, en träff med släktet kulturjournalister och författarna. Närmare bestämt med den grupp som väljs ut och blir inbjuden till Albert Bonniers förlags årliga fest på Nedre Manila, i ett sommarglatt och partytempererat Stockholm.

Lax, jordgubbar, vin och kolapaj. Gott som alltid och en tillställning som blir roligare och roligare att gå på. Ju fler gånger jag har fått chansen att mingla mellan författarna och porträtten på Nedre Manila, desto större utbyte. I början är det lätt att tappa buffén på en lättstött konstnärs handgjorda skor. Men med åren vänjer man sig. Man vänjer sig också vid att gå på sådana här fester och slutar att fundera över dem: Varför blir jag inbjuden? Är det rätt att äta och dricka med alla dessa kulturpersonligheter?

Innan jag tog bussen ut till Djurgården lyssnade jag på ett seminarium om medieetik, arrangerat av Studieförbundet näringsliv och samhälle. De flesta diskuterade hur granskningen av dagens medier egentligen ska skötas, för att den ska skötas bra. Ingen av dem jag lyssnade på ställde någon fråga om det är okej att ta ett glas vin på bekostnad av Albert Bonniers förlag.

Men det var det jag tänkte på när jag satt på bussen, småhungrig och iförd ny dräkt. Till kaffet frågade jag därför en av Sveriges smartaste kritiker om det finns något knasigt med att så många journalister så gärna går på just denna fest.

”Självklart”, sa kritikern och förklarade att det är ju tillställningar av den här typen som är de riktigt komplicerade. Syftet med inbjudan är ju inte tydligt uttalat – att journalisterna ska göra reklam för en viss bok, en viss författare, en viss satsning. Det handlar mer om välvilja, allmän trivsel och ett tack för det gångna årets insatser och en uppmuntran inför den heta bokhösten.

Efteråt ringde jag upp en annan kulturreporter, som helt enkelt tackat nej till att gå.

– Det är en fråga om trovärdighet, sa han. Jag vänder mig mot att folk går på festen utan diskussion och eftertanke. Albert Bonniers förlag är en av de absolut största institutionerna som vi är satta att bevaka. Det var ingen större ansträngning att stanna hemma, säger reportern, som valde ”en kall dusch och en tallrik kruskakli” i stället för vin och lax.

För dem på långt avstånd från Djurgården i tisdags framstår den här bokfesten och bristen på diskussion kanske som ytterligt problematisk. Eller som ett trivialt lyxproblem – vem vet, frågan är egentligen inte debatterad.

Jag vet i alla fall att jag gärna går nästa år. Om jag nu blir bjuden.

PS 1 Konstnären Ernst Billgren tycker att det är onödigt att få sina citat upplästa efter en intervju. ”Skriv vad du vill, ni journalister är ju ändå för härliga”, säger han till Erica Treijs (SvD 2/9). Infernaliskt.

PS 2 Nu är det mansextra på debattsidorna igen (sidorna 24 – 26). Varför tycker männen mer än kvinnorna? Var god rasa!

Maja Aase

ma@journalisten.se

BRA

MOTBILDER

Motbilder behövs, särskilt i valtider. The Guardians s-märkta kolumnist Polly Toynbee skrev i går i DN att svensken är alltför negativ till välfärdsmodellen – ”Vad gnäller ni för?”. Andra beundrar vår ”magiska formel” med höga skatter, samhällssolidaritet, stark ekonomi och blomstrande företagsamhet. Se upp, ”hela samhällsstickningen kan repas upp”, ropar Toynbee. Olof Petersson på SNS ropade också i helgen i DN om att journalister inte granskat JOs rapport om Lars Danielsson. Tolv dagar kvar till valet – tolv dagars viktigt utrymme för bråkiga motbilder.

DÅLIGT

METROS BILDVAL

I torsdags publicerade Metro en intervju med den omskrivna Pia Degermark, som skrivit en bok. Med Gud räknar kvinnors tårar vill hon berätta för sin yngste son om sitt dramatiska liv, eftersom hon inte får träffa honom mer än ett par gånger om året. Metro väljer att visa en bild på Pia Degermark när hon håller upp ett porträttfoto på den saknade sonen, 13 år. Om inte förr, så vet alla i sonens omgivning vem han är och hans historia, efter denna okänsliga Metro-bild.

Dåligt?

Nej.

Värre än så.

ÄNTLIGEN

SOMMAR-KÄNSLA

När förvillande lika opinionsmätningar staplas på varandra finns det lyckligtvis andra källor till kunskap om stämningen i den svenska folksjälen. Åtminstone i den mer priviligierade delen av densamma. Den musik som årets värdar för P1 Sommar spelat borde säga något om vart vi är på väg. Årets mest spelade artist: Monica Zetterlund (nio låtar i Sommar 2006). Delad andraplats: Ella Fitzgerald och Frank Sinatra (sex låtar) och delad tredjeplats: Lisa Ekdal och Povel Ramel (fem låtar var). Tendens: refräng är aldrig fel, liksom sådant som folk har hört förr. Känns tryggt.