När kommer filmen om Jyllands-Posten?
När jag gick ut från biosalongen i fredags efter att ha sett Steven Spielbergs film München funderade jag över vem som ska göra filmen om Jyllands-Posten. Och vad ska den heta? Århus? Muhammed? Populära Pia?
När jag gick ut från biosalongen i fredags efter att ha sett Steven Spielbergs film München funderade jag över vem som ska göra filmen om Jyllands-Posten. Och vad ska den heta? Århus? Muhammed? Populära Pia?
Filmer i genren ”så gick det till, kanske” består av osäkra fakta och osäkra minnen, precis som München, och den här borde handla om hur bilden av ett land omvandlas från ölindränkt gemyt till dödliga upplopp, osålda yoghurtsjöar, sluga strategier, hot om självmordsaktioner och nazibränning av Koranen, en partiledare Kjaersgaard som vinner röster när hon talar om muslimer som ogräs, allas analyser av allting i hela världen och vad nu den här historien får för slut.
bryt
Men för att hålla för Spielbergs München-längd (två timmar och fyrtiofem minuter) måste det hända mycket av storpolitiskt värde för att någon ska finna det lönsamt att göra en film om Danmark. Dessutom har publiceringarna av karikatyrerna lett till flera arresterade redaktörer och mycket rädsla, vilket är intressant – det som först var tänkt som öppenhet eller mod, tystar röster. Men kloka hjälten saknas.
Exempel: en svensk utrikesminister, hårt kritiserad för teaterintresse och handfallenhet, ringer ett samtal och resultatet är att en rasistisk hemsida stängs. Kanske var utrikesministern inspirerad av den där italienska civilministern som kapade plan och pekade med hela handen och räddade liv efter tsunamin. Hyllad för sitt initiativ. Freivalds blir i stället utskälld av publicisterna – undrar just om hon förstår varför?
bryt
Oavsett vad en del gör blir det fel. Som för kulturredaktören Flemming Rose, som i senaste numret av Newsweek fått en hel sidas utrymme till sina förklaringar av Jyllands-Postens redaktionella tankemetoder.
Exempel: när journalister hänger ut och förolämpar handlar det om jämställdhet. Satirteckningarna var alltså en omtänksam handling, eftersom den visar att muslimer helt enkelt behandlas som alla andra i Danmark.
På frågan om Jyllands-Posten ska be om ursäkt svarar Flemming Rose ”For what?”. Mycket mer än så har han egentligen inte att säga, efter veckor av storbråk.
Jag tror inte att satirteckningarna fått journalister att samlas på nyhetsmöten och börja diskutera hur yttrandefrihetens gränser ska tänjas också i dag. En vettig reaktion på Jyllands-Postens variant av ansvar för grundläggande friheter är annars riktiga nyheter, som visar att medierna inte tassar.
Sydsvenskan (ständigt denna Sydsvenskan) hade i alla fall i lördags en artikel med rubriken ”Kiosken var en terrorbank”, om svenska muslimer som samlat in pengar för att stödja en terroristorganisation i Irak. Och i går var rubriken överst på webben: ”Det är här i Sverige muslimer blir extremister”, och så en text om den dåliga integrationspolitiken.
bryt
Den danska journalisten Martin Krasnik på Weekendavisen har alldeles nyss gett ut boken De rättfärdiga, som består av intervjuer med islamister, bara män, världen över: vad vill politisk islam och går det att leva i fred med den? Krasnik refererar bland annat till satirbråket, som började redan i september förra året, och är dyster. De som vill införa sharialagar är inte intresserade av debatt.
Därför är Martin Krasniks bok precis det som behövs. Liksom Sydsvenskans artiklar.
ma@journallisten.se
