Neddragningarna landar på redaktionerna
LEDARE De senaste veckorna har varit en tuff tid för Journalisten. Detta eftersom Finansförbundet har beslutat sig för att lägga ned vår systertidning Finansliv, som produceras av Tidningen Journalisten AB och vars ekonomi är sammanflätad med vår.
Det är svårt för mig att skriva om detta eftersom det är ett skeende där både jag och Journalisten är aktörer, men värdet av en oberoende fackförbundstidning tydliggjordes nyligen av Dagens Arbetes granskning av IF Metalls förbundsjurist.
Ett enkelt konstaterande är att det inte spelar så stor roll hur bra tidning en redaktion gör, om det inte finns någon som vill betala för den. Antingen för att den ska ges ut eller för att ta del av dess journalistik eller för att nå dess läsare med kommersiella budskap. Siffrorna vinner alltid över bokstäverna – på kort sikt.
Däremot vinner bokstäverna i det långa loppet, det är orden som blir odödliga. Det är nog få som idag minns hur tidningen L’Aurore gick ekonomiskt när Zolas ”J’Accuse…!” toppade förstasidan eller hur Watergate-avslöjandet påverkade Washington Posts balansräkning. Inte många minns sista raderna i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings resultatrapporter under andra världskriget, hur läsarintäkterna såg ut för Arbetaren när Stig Dagerman skrev sina dagsedlar eller vad Folket i Bild/Kulturfront hade för annonsintäkter när den avslöjade IB-affären. Det här är legendariska publiceringar men under den nivån myllrar det av exempel. Jag tror att både Finanslivs granskning av den bristande mångfalden i finansbranschen och Dagens Arbetes avslöjande om förbundsjuristen kommer att leva länge.
Problemet är bara att utan siffror blir det inga bokstäver, och för att ett massmedium ska kunna fortsätta att ges ut krävs (till skillnad från en enstaka bok eller tidskrift som kan ges ut ideellt) en ekonomi i balans eller en uppbackare med starka ekonomiska muskler, helst båda delarna. Den som vill göra professionell journalistik måste först säkra kassaflödet på ett eller annat sätt.
Jag tror att de som sätter journalistiken främst behöver komma närmare dem som räknar på dess möjligheter att kunna fortsätta. Samtidigt ska den oberoende journalistiken helst vara så långt borta från den makten som möjligt för att säkra sin självständighet. Det är den oberoende publikationens dilemma och förbannelse, extra tydlig när det gäller organisationspressen. Du ska granska dem som räknar på din framtida utgivning och de ska förväntas värna en extern satellit före sina kollegor på kontoret när kostnader ska strykas för att uppnå balans. Det demokratiska ansvaret att tillhandahålla en medlemstidning verkar också blekna när budgetposter vägs mot varandra. Det är kommunikatörerna som blir kvar – och fler. Journalisterna blir färre. Samma dilemma gäller för övrigt public service som nu genomför stora sparpaket och där de som är satta att räkna på neddragningar eller sammanslagningar svårligen kan väntas räkna bort sig själva. Då ligger det närmare till hands att det är redaktionerna, långt borta från räknarna, som får stå för besparingarna.
