Och nu farväl
I Journalisternas hus har det arbetats för högtryck. Julen närmar sig, och det är skönt att ett avtal har träffats.
För 67e gången sätter jag fingrarna till tangentbordet för en krönika på det här utrymmet. Denna gång för att runda av de två åren som chefredaktör och ansvarig utgivare på Journalisten.
Det känns aningen konstigt, och en smula vemodigt. Men där borta, på andra sidan nyåret finns också en öppning för något annat, något nytt kanske.
Tiden här på Journalisten har gått rasande snabbt. Ingen annan tid i mitt liv har skyndat så, om jag utgår från min subjektiva tidsuppfattning.
I går kväll satt jag och bläddrade igenom gamla nummer av Journalisten och jag slogs av hur mycket som har hänt i medie-världen de två senaste åren. Hur kommer de att ihågkommas i en framtid?
radbryt
På ett internationellt plan har den monumentala uppmärksamheten kring terrorattacken i USA en given plats i den mediala historieskrivningen. Nationellt kommer sannolikt affären kring Jesús Alcalá att bli mera än en fotnot, samma gäller bevakningen av de så kallade Göteborgskravallerna.
Det nya millenniet har också inletts med flera nedläggningar. Arbetet och nyhetsbyrån FLT är två exempel. Att det inte är alldeles enkelt att starta något nytt visade Stockholm News och Bonniers stora portal. De lades ner i stort sett i samma ögonblick som de kom igång.
Fortsatta stora omställningar är att vänta för tidningsbranschen. Svenska Dagbladet slåss för sin överlevnad, precis som Expressen, GT och Kvällsposten. På en lång rad andra tidningar talas det om nedskärningar, besparingar och åtstramningar.
Den situationen har inte gällt för Journalisten den gångna tvåårsperioden. Istället har jag haft förmånen att arbeta på tidningen, just som den har haft sina bästa år i historien på intäktssidan, vilket lett till rekordstora tidningar både ifråga om annonsmängd och redaktionellt material.
radbryt
Men i ärlighetens namn är det inte ekonomiskt utfall eller stora mediala händelser jag i första hand funderar över i skrivande stund. Istället tänker jag på hur jag kommer att sakna folket här. Jag kan utan att ljuga säga att jag på Journalisten, och också hos frilansarna, uteslutande mött hängivenhet och omtänksamhet, från människor som är duktiga i yrket och därtill sällsynt trevliga.
Troligen kommer det även att kännas tomt utan de dagliga läsarkontakterna som arbetet här på Journalisten fört med sig. Visst har jag enstaka gånger tyngts av nedgörande vresiga röster på telefon eller e-post, men i huvudsak har tonen varit uppmuntrande och kritiken konstruktiv.
Runt omkring mig i Journalisternas hus har det de senaste veckorna arbetats för högtryck med anledning av konflikten. Julen närmar sig, och det är skönt att ett avtal nu har kunnat träffats.
Som slutvinjett, några rader ur dikten ”Och nu farväl” av Jaroslav Seifert:
Poesin bär vi med oss från början.
Liksom kärleken,
Liksom hunger, liksom pesten, liksom krig.
Ibland var mina verser pinsamt löjliga.
Men jag ber inte om ursäkt.
Jag anser att sökandet efter vackra ord
är bättre
än att döda och slå ihjäl.
Chefredaktör
