Offret kunde ha varit en vän
Det är lätt att säga att yttrandefriheten är värd att kämpa för, när kampen ligger geografiskt avlägset När en sjävmordsbombare spränger sig på en plats du dagligen passerar på vägen till jobbet, så kommer det närmare. (Rättad version)
Den organisation, som enligt flera tidningsuppgifter ligger bakom sprängdådet, vill inte ha demokrati och yttrandefrihet. Den vill ha ett samhälle där bara en tanke är rätt den de förfäktar, en som de påstår kommer från Gud. Därför är det logiskt att hoten, enligt AP, även riktats mot tidningar.
Att så gott som alla muslimer fördömer terrordåd betyder ingenting för dessa fanatiker. Precis som demokrati inte betydde något för de kommunistiska terroristerna på 70-talet.
När jag i dag passerar Bryggargatan blir jag påmind om vad det handlar om. Att kampen för yttrandefrihet inte är tomma ord. Att den kan skörda offer.
Om bomben sprängts som det var tänkt, hade jag med stor sannolikhet haft en vän, en kollega, eller bekant som drabbats. Genom att tvinga mig att tänka tanken, blir frågan djupare.
En vän till mig hade kunnat sprängas av en fanatisk person alldeles invid min arbetsplats. Jag hade själv kunnat sprängas. Är det värt det? Är det värt att till exempel publicera Vilks bilder om resultatet kan bli en väns död?
Tack och lov finns det inget direkt samband.
Risken kanske ökar att någon vettvilling spränger sig i luften efter en publicering. Men förövaren kan lika gärna spränga sig av andra skäl eller inte alls. Skulden ligger bara på den som utför handlingen, inte på konstnären, publicisten eller politikern. Att tro något annat vore detsamma som att tro att offret är skyldigt vid en våldtäkt.
Och skyldigheten för oss andra är att stå upp för yttrandefriheten och demokratin.
Bomben på Bryggargatan har bara gjort det tydligare för oss vad kampen för demokrati och yttrandefrihet kostar människor och har kostat människor runt om i världen. Kampen får inte mattas, vi får inte bli slöa och tro att det fungerar av sig själv, för det gör det inte.
X X X
I Sverige är det svårt att finna en journalist som är kritisk mot läckorna i Wikileaks. Några enstaka har kritiserat mellanhanden Johannes Wahlström, andra har menat att Julian Assange borde ha tagit ett större ansvar än det han tog under Afghanistanavslöjandena, då enskilda afghanska civilister kunde råkat illa ut. Det är nästan bara Timbro-lobbyisten Roland Poirier Martinsson som stått för kritiken. Och det är bra att han finns. När alla tycker likadant i ett samhälle så är man riktigt illa ute.
Men generellt har inte bara journalister, utan även politiker och andra debattörer i Sverige ställt sig på Wikileaks sida. Det är vår ryggradsreflex. Det är självklart. Dokument som har något viktigt att visa ska läckas. De läckta dokumenten ska sedan granskas och gås igenom på sedvanligt sätt, källkritiskt och etiskt. I USA ser debatten annorlunda ut. Där finns det såväl journalister som politiker som anser att Julian Assange ska dö för att han spridit hemliga dokument. Det är hårresande och obegripligt.
Men att för den skull jämföra USA med verkliga diktaturer som Kina eller Saudiarabien är att gå ett steg för långt. Det är ju just för att USA är en demokrati, som även hårresande uttalanden kan uttryckas.
X X X
Att Assange trots sitt goda arbete med Wikileaks måste komma till Sverige och försvara sig mot anklagelserna om våldtäkt är väl självklart. När yttrandefrihetskämpar i London ifrågasätter det, så blir världen upp och ner.
***
I nummer 15 av Journalisten blev det fel i en del av sammanfattningen av mediedebatten. I den del av sammanfattningen som rörde Johannes Wahlström och hans roll i Wikileaks citerades Axel Andén på Medievärlden. Hans citat finns i ett sammanhang som gör att det kan tolkas som att Axel Anden menar att Johannes Wahlström är antisemit. Det är fel. Journalisten beklagar.
