Okänslig nedskärning på DN

Trots att DN Kultur varit den största kulturredaktionen i tidnings-Sverige så har bara ett fåtal varit kallade att medverka där. När jag började på universitetet, på statsvetenskapen, så skulle vi berätta vad vi ville göra i framtiden. Jag sa att jag ville arbeta på DN Kultur och blev utskrattad. Det var på en gång förmätet och fånigt.

Med åren fick jag andra intressen, men DN Kultur har alltid varit en självklar kulturell referenspunkt, i gott sällskap med SvD och en hel del andra tidningar och tidskrifter.

Nedskärningarna på DN är sorgliga. De känns ovärdiga och ogenomtänkta. Och de verkar genomföras på ett onödigt hårt sätt.

Bland alla de som skadeglatt jublade åt nedskärningarna på DN Kultur blev jag mest bedrövad över alla dem som menade att en kulturavdelning inte behöver mycket resurser.

Det är klart att det behövs resurser!

En analys snyter man inte ur näsan lika enkelt som en nyhetsnotis. För att kunna recensera behöver man faktiskt ha lyssnat, läst eller sett det som ska recenseras.

Kanske är det inte bara avundsjuka som skapade de skadeglada kommentarerna, kanske är de ett bevis på att det blivit hårdare på redaktionerna. Allt färre gör alltmer, då kanske det ligger nära till hands att hugga på dem man tror har mer.

Men det är inte så vi får det bättre. Det är tvärtom. Genom att ha goda exempel kan vi sätta upp mål att sträva emot – även om målet inte behöver vara just DN Kultur.

De flesta på Dagens Nyheter har varit inställda på att det krävs en nedskärning för att få tidningen att överleva.

Många var säkert optimistiska när Gunilla Herlitz kom dit och började prata om sin vision: DN skulle fortsätta vara en kvalitetstidning med opinion, kultur och utland som de tre stödjebenen.

Denna optimism har nu förbytts i oro. För vad menas med att satsa på kultur, när man skär bort en hel kvalitetsnivå; redaktörerna försvinner nästan helt, redigerarna skärs ned med hälften, skribenterna blir färre och frilansar sägs upp.

Det fanns kanske skäl att DNs kulturavdelning inte skulle vara dubbelt så stor som jämförbara tidningar, men att den skulle bli mindre? Det var knappast nödvändigt.

Efter att ha pratat med många kollegor på DN får jag bilden av att den nya ledningen på DN far fram utan att ha några öron att lyssna med. Den står bara med sin starka pekande hand, som inte väjer för några invändningar.

Självklart kommer kulturredaktionen på Dagens Nyheter även i framtiden göra en intressant tidning, men nog kommer den här stormen att märkas även hos läsarna.

 

! 

Ta er samman, Medieföretagen

I en av kommentarerna på Journalisten.se kallas mediearbetsgivarnas avtalsbud för en krigsförklaring.

Även om jag värjer mig mot själva ordet (krig är trots allt värre än en avtalsrörelse), så delar jag ilskan. Ingen löneökning, ingen lön till praktikanter, ingen Fojo, försämrad Las, försämrade övriga anställningsvillkor…

Vad tror de? Att vi journalister glömt alla guldår, att vi inte ser de stora intäkterna som görs på vårt arbete? Eller tror ägarna att de kan plocka ut miljonlöner, till och med höja sina löner, utan att vi ser?

Hallå, Medieföretagen, ta er samman nu och kom med ett verkligt bud, något som man i alla fall kan diskutera.

 

–

Tänk om – SR behöver ett proffs

Precis när vi trodde att tiden med politiker som ordförande i Sveriges Radio var slut, så föreslår ägarstiftelsen Lars Leijonborg. En råbarkad politiker. Det är det sista Sveriges Radio behöver.

SR behöver ett proffs. Och det finns gott om duktiga mediemänniskor som skulle kunna axla Ove Joansons mantel.

Helle Klein föreslog Maria Schottenius i SRs Panelen – och varför inte?

Hon har i alla fall kunskaper om mediebranschen, något som Lars Leijonborg är i total avsaknad av.

Hans enda merit i sammanhanget är väl att han blivit utsatt för medier.

 

? 

Varför förlåt?

Blasfemi och hädelse må vara förbjudet i andra länder, men det är det inte i vare sig Danmark eller Sverige. Det ska vi förstås vara glada för, och vara beredda att slåss för.

Tidningen Politikens ursäkt för Muhammedkarikatyrerna skapar en spricka i försvaret för denna rättighet, alldeles oavsett hur mycket sympati man kan känna för enskilda, kränkta muslimer.