Olle – en riktig hjälte
För precis en vecka sedan skrev Olle Stenholm ett debattinlägg i Journalisten (2/07). Det blev hans sista. Tonen i inlägget är tuff. Stenholm är missnöjd med att en grupp politiker klagat på att PO är för högljudd och att journalister hetsar mot förtroendevalda.
För precis en vecka sedan skrev Olle Stenholm ett debattinlägg i Journalisten (2/07). Det blev hans sista. Tonen i inlägget är tuff. Stenholm är missnöjd med att en grupp politiker klagat på att PO är för högljudd och att journalister hetsar mot förtroendevalda.
Stenholm tyckte att deras inlägg var svagt och skrev att han föredrar tydliga åsikter: ”Stryk mig inte medhårs utan bemöt mig rakt och rejält.”
Här på Journalistens redaktion saknar vi Olle Stenholm, som den kloka Allmänhetens pressombudsman och människa han var.
Olle Stenholm hade nämligen en sällsynt egenskap, som många drömmer om men få har förunnats: en fungerande etisk kompass.
Han var en kvick hårding och det ska bli spännande att se vem som kan efterträda honom. Inte minst gäller det för Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Publicistklubben och Sveriges Tidskrifter att komma överens.
Det blir också intressant att följa resultatet av Stenholms egna förslag. Han ville förstärka POs befogenheter, med höjda straffavgifter för stora tidningar och strängare regler för ökad hänsyn till människors privatliv.
I våras blev Stenholm ovanligt upprörd. Han väntade länge på en anmälan, men det kom ingen. Då skrev han i stället i första höstnumret av Journalisten (20/06). Det handlar om den 13-åriga flicka som Aftonbladet intervjuar, med stor bild på ettan, direkt efter att hennes bästis mördats av mammans sambo. En historia ingen glömmer.
Inte heller Aftonbladet.
Tidningen hävdar att det inte är något fel på publiceringen, eftersom flickan sagt ja. Olle Stenholm håller inte med – ”ett av de värsta exemplen på hänsynslös journalistik som förekommit i svensk press”.
Om och om igen kommer han tillbaka till kärnan: bara tidningen och ansvarig utgivare har publiceringsansvaret. Ingen annan.
Att Aftonbladet lättvindigt lägger över detta ansvar på en tonårig med chockad familj, får honom att dänga till ordentligt: ”Att tillämpa en ville-själv-policy respektive en ville-inte-policy vore att med mejsel och slägga ge sig på det fundament i svensk journalistik som det ansvariga utgivarskapet utgör.”
När det handlar om journalisten Olle Stenholm är hans TV-intervju 1991 med Ny demokratis partiledare Bert Karlsson en uppvisning i metodiskt lugn. Vad många glömmer är att tittare ogillade Stenholms effektiva stil och tog parti för Bert. Ändå är Stenholm aldrig elak, bara rak, obarmhärtigt rak: ”Nu har jag frågat dig om tre olika områden; vilka stora besparingar i statliga utgifter ni vill göra, vilken kritik ni har mot neutralitetspolitiken och hur du vill förändra u-hjälpen. På ingen av de tre punkterna har jag fått något klart besked. Är det själva poängen med partiprogrammet att ni inte ska ge klara besked?”
Av allt som finns att minnas tänker jag ändå mest på Olle Stenholms dagliga kort-krönikor i P4-programmet Efter 3. Varje dag, en egen tanke, utan krångel och lyssnarna beundrade honom. Som min egen pappa, som tyckte att Efter 3 var en höjdpunkt i medietjafset.
Pappa pratade ofta om Olle Stenholm, som bodde granne med mitt barndomshem. Och pappa glömde aldrig att han en gång fått skjutsa en jäktad Stenholm till tåget.
Det är inte ofta som människor tycker att journalister är hjältar. Oftast är det tvärtom.
Men Olle Stenholm var en riktig hjälte för vanligt folk.
Som min pappa.
ma@journalisten.se
BRA
Kyrkans tidning
Problemet med en del lobbyister och påtryckare är att medierna uppfattar dem som goda. Miljö, gulliga barn och annat mys väcker inte den naturliga frågan – vem vinner på det här? Men en påtryckning är alltid en påtryckning. Kyrkans Tidnings avslöjande att SVT okritiskt köpt in en serie om Svenska kyrkan, sponsrad av kyrkan, är därför berömligt. Kyrkan betalade och bestämde, men om detta fick tittarna inget veta. Och SVT brydde sig inte heller. Ibland är public service sin värsta fiende. En olyckans present till mediemicklaren Leijonborg.
DÅLIGT
Combat camera
Det har talats en tid om försvarets nya mediestrategi men veckotidningen Fokus var först med nyheten. Combat camera låter lika hårdhänt som det är. Ställföreträdande informationschefen Anders Kallin på försvarsmakten gillar idén med statsanställda stridsfotografer. Då kan försvaret styra mediebilden av krig – fast ”inte på något negativt sätt”, analyserar Kallin. Återigen har ett slitet uttryck visat sig stämma – sanningen är det första offret i krig. När läget är för farligt för redaktionerna kommer klatschiga PR-filmer att finnas lämpligt till hands.
Vi blir lurade, igen.
ÄNTLIGEN
The Return of Olsson
Han har varit borta och vi har undrat. Bläddrat förgäves i tidningen och orosgnagt på nagelstumparna. Och hoppats. Han är nog bara på förlängd semester, eller hur?
Men i söndags var Mats Olsson tillbaka, med en rafflande sjukdomshistoria. 42 graders feber och taskig galla men med tempot och språket i behåll. Olsson, som i höstas kom ut som Feministiskt initiativ-väljare, passar på att hylla sjukvården: ”Under de senaste sex veckorna har jag stött på fler vänliga, skickliga omtänksamma och snälla människor än nånsin förr.”
Olsson – en riktig människa.
