Orättvis kritik mot Novak
Samma dag som presstödskommittén presenterade sitt förslag i SvD, valde Medieutredningen att ha workshop med medieintresserade. Det ägde rum i Husby, samma dag som SVTs Järvaredaktion öppnade. SVT var i Husby och deras team gjorde ett inslag från torget.
Det var ett sammanträffande som såg ut som en tanke. Medieutredningen vill något annat, något nytt, till skillnad från presstödskommittéen. Bland det dryga 60-talet medieintresserade människorna på plats fanns flera förortssammanslutningar, fanzines, små lokala nättidningar. Där fanns närradiofolk och så förstås representanter från mer traditionella medier, som Sveriges Radio, SVT, TV4 och flera tidningsutgivare.
En del har sågat träffen, bland annat Thomas Mattsson (som inte var på plats) och Daniel Nordström (som var där). Jag tycker kritiken är orättvis.
Husbyträffen innehöll förstås inte bara lysande intressanta diskussioner, men den gav en möjlighet att lyssna på andra och få nya perspektiv. I ett sådant sammanhang får man överse med en viss okunskap om mediefrågor.
Jag vet inte på vilket sätt medieutredaren Anette Novak ska använda workshopen i Husby, eller de som äger rum runt om i Sverige senare i år. Däremot vet jag att diskussionerna över mediegränserna är nödvändiga i den nya medievärlden. Vi måste lära oss av varandra, återfinna kraften i journalistiken på nytt.
Det finns annat att kritisera Medieutredningen för, framförallt bristen på resurser och tid. Kulturminsterns vilja har i detta fall inte omsatts i handling. För övrigt tar jag för givet att Anette Novak ändrar sig och träffar medierna enskilt, också. Om utredningen ska komma fram till radikala förslag för branschen vore det orimligt att inte låta den komma till tals.
***
Ett annat exempel på samarbete över mediegränserna är att utgivarna enats om ett gemensamt självsanerande system. Public service-företagen har gått ihop med tidningsutgivarna, tidskrifterna och TV4. Får de lagstiftarna med sig kan vi om några år se ett system där allmänheten kan anmäla alla medieslag på samma plats och med, åtminstone delvis, samma regler. Det är ju egentligen helt självklart i en tid när SVT gör textbaserade artiklar på nätet, tidningshusen gör TV, och alla vill göra poddar i mobilen.
En viktig förtroendefråga är att medieetiken inte enbart blir en utgivarfråga, utan att alla aktörer i dagens pressetiska system är med.
Diskussionen måste även omfatta problemen med textreklam och andra former av sponsrat innehåll. Detta behandlas i dag som något katten släpat in. Kanske kan de stora IT-jättarnas nyväckta intresse för journalistik, som Facebooks Instant articles, ändra på det. De söker ju just den trovärdighet som alltför många mediehus håller på att sälja ut i sin jakt på pengar.
***
Antalet sökande till sommarvikariaten minskar. Antalet sökande till journalistutbildningarna sjunker.
Det kan förstås vara tillfälligt, men det kan också vara bevis för att journalistyrket inte längre är attraktivt. Medierna rustar ner och ifrågasätts. Att journalistyrket tappar i status, är oroväckande, samtidigt som det är helt logiskt.
Samtidigt med nedrustningen inom medierna ser vi hur kommuner satsar på att anställa journalister. Vilket förstås inte är något fel i sig. Det som blir fel är när kommunerna inte verkar inse att det de ägnar sig åt är marknadsföring och inte neutral information.
När Journalistens krönikör Björn Häger skrev om saken, blottades en förvånande okunnighet hos de inblandade kommunikatörerna. Det blottlades också en konflikt som alltid funnits mellan kommunikation och journalistik. Precis som ordet säger, kommunicerar en kommunikatör ut det som uppdragsgivaren vill få ut. En journalist granskar och berättar om det som den granskade inte vill få ut.
Självklart blir det ett demokratiskt problem om de granskande journalisterna blir allt färre och de kommunicerande kommunikatörerna blir fler. Det borde även kommunernas kommunikatörer själva inse.
