Oroväckande utflyttning
Efter en lång tid av slitningar mellan Skolvärlden, Lärarnas Riksförbunds medlemstidning, och dess förbundsstyrelse läggs tidningen ner. Åtminstone som tidning producerad av förbundet.
I stället ska den produceras utanför. Lärarnas Riksförbund säger att man gör det för att öka möjligheten för tidningen att kritiskt granska förbundet. Därför ska också ansvarig utgivare sitta utanför och självständigt styra tidningen. Förbundets information skiljs från medlemstidningens fria journalistiska roll.
Det låter i förstone ganska bra. Men det finns goda skäl till oro.
Det är inte bara journalistdistriktet Eken som misstror intentionerna och har uttalat sig emot förändringen. Skolvärldens nuvarande chefredaktör, tror att förändringen görs för att förbundet vill ha större inflytande över innehållet i tidningen. Och en rad chefredaktörer inom fackpressen har också skrivit på ett upprop mot att lägga ut Skolvärlden utanför förbundet.
I det hoppas de bland annat att: "kanslichefens uttalande om ’ett journalistiskt perspektiv’ betyder en fri och oberoende medlemstidning, med en egen ansvarig utgivare och inte en kundtidning som serverar ledningens åsikter i förklädd journalistisk form."
Tidningen Skolvärlden är enligt sina läsarundersökningar uppskattad av medlemmarna och den har ovanligt hög räckvidd för att vara en fackförbundstidning.
Men det har inte räckt för förbundsstyrelsen, som krävt stora omgörningar.
I vintras krävde den fyra sidor förbundsmaterial i varje tidning, samtidigt krävde den att ordföranden skulle få uttala sig i viktiga frågor.
Man behöver inte vara väldigt konspiratorisk för att ana att det ligger något annat än bara goda intentioner bakom nedläggningen/utflyttningen. Genom att lägga ut Skolvärlden på entreprenad blir den kanske lättare att styra.
Lärarnas Riksförbund vill med sitt beslut modernisera sin kommunikation, satsa mer på webben och nya tekniker.
Det vore nog bättre om man satsade på kommunikation i betydelsen kommunicera – för där verkar det finnas stora brister.
***
Om någon tvivlat på mediernas makt, så har vi den senaste tiden fått en tydlig maktdemonstration. Ett kulturuppslag i Aftonbladet har lett till diplomatiska förvecklingar med Israel. Ja, hela EUs relationer med Israel kan vara i fara.
Det är märkligt att det ska vara så svårt att förstå vår pressfrihet. Ministrar kan inte och får inte be om ursäkt för det som står eller sägs i svenska medier. Endast ansvarig utgivare kan göra det.
En minister skulle naturligtvis, åtminstone teoretiskt, kunna tycka något om en artikel, men det skulle uppfattas som ett försök att styra medierna.
Självklart kan man diskutera om Aftonbladets ansvarige utgivare Jan Helin gjorde rätt när han gav klartecken till artikeln – nu så här efteråt är det ju så mycket enklare att se bristerna i artikeln.
Men en del av övertonerna från Israel är långt mer generande. Att hela Sverige påstås vara antisemitiskt på grund av en enda artikel är naturligtvis bara bevis för en enda sak: både god och dålig journalistik kan vända upp och ner på världen och i en överhettad politisk situation kan vad som helst användas som tillhyggen.
LEDARSTICK
PLUS
Journalisternas löneutveckling sedan 1985 har gått ganska bra jämfört med KPI, konsumentprisindex. Men fortfarande ligger vi under vad den genomsnittlige privatanställde tjänstemannen gör. Det är naturligtvis inte acceptabelt, givet det väsentliga arbete som vi utför. Och rent skamligt är det förstås att se de låga lönerna utanför storstadsområdena.
MINUS
Visst är det ganska sorgligt att se kattrakandet mellan Jan Guillou och Peter Bratt. Båda låg bakom det största avslöjandet i den moderna journalistiken. Den ändrade inriktningen för vårt arbete för många decennier framåt. Nog borde de kunna dela på den äran?
UTROPSTECKEN
Att sparka fyra personer och sedan via bemanningsföretag ta in två nya låter som ett självklart lagbrott. Men enligt jurister handlar Lokalmedia.nu inom lagens råmärken när man gör precis så. Det låter helt absurt. Vad har vi arbetsrätten till om man genom bemanningsföretag kan säga upp fackföreningsaktiva journalister och byta ut dem mot andra? Något väsentligt verkar ha tappats bort i juridiken. Tills det rättas till får vi nöja oss med att moraliskt fördöma handlandet.
