På Arendorffs tid
För tillfället läser jag ”För fosterlandet”, en samlingsvolym med texter ur Lantarbetaren. Ett av de sociala reportagen i boken handlar om statare och godsägare i 30-talets Bergslagen. Det är skrivet av Victor Arendorff. Han är inte mest känd som skribent utan för att ha lånat sitt namn till Nils Ferlins ”På Arendorffs tid”, den nostalgiska kupletten om bohemeriet i inte minst journalist- och författarkretsar en gång i Klara.
För tillfället läser jag ”För fosterlandet”, en samlingsvolym med texter ur Lantarbetaren. Ett av de sociala reportagen i boken handlar om statare och godsägare i 30-talets Bergslagen. Det är skrivet av Victor Arendorff. Han är inte mest känd som skribent utan för att ha lånat sitt namn till Nils Ferlins ”På Arendorffs tid”, den nostalgiska kupletten om bohemeriet i inte minst journalist- och författarkretsar en gång i Klara.
Många rader är välkända, exempelvis: ”Och så blev det så här: vi är lika som bär…Nu är tillvaron platt som en nedsutten hatt. Ja’ ser ingenting särskilt i de’.”
Det var roligare förr, tycker Ferlin.
För kort tid sedan gick jag in på mitt 27e år som journalist. I starten hade jag inget formellt anställningskontrakt; jag bara började i tidningsvärlden en dag. På försök, som chefredaktören uttryckte det.
Jag är bra på att spara klipp, men min allra första notis har jag inte bevarad, den som jag vet handlade om en kyrkostämma i Värnamotrakten.
Det känns mycket avlägset alltsammans. Jag förstår inte riktigt varför jag var så rädd för den åldrade redigeraren på tidningen. Som den gången han irriterat frågade mig om en artikel jag skrivit: ”Heter han Sven-Olof eller Lars-Olof, det står olika i bildtexten och brödtexten?” Jag visste inte riktigt, och drog i all hast till med Lars-Olof. ”Då ska det stå det på båda ställena”, sade redigeraren barskt och tillade: ”Och så ber vi väl om ursäkt?!” Jag skulle alltså be redigeraren om ursäkt för misstaget, vilket jag också gjorde. Det var lugnast så.
Mötet med de äldre journalisterna innehöll inte bara rädsla, i än högre grad fascination. Så många jag mötte var ovanliga människor. Det var också på något vis obegripligt för mig hur yrket var beskaffat. En lördagskväll åkte en reporter fast för rattonykterhet efter en fest och på söndagen skrev han om sig själv och inledde med orden ”En något överförfriskad…”
Mest minns jag nog den alltid arbetande lokalredaktören. Polisradion transporterade han dagligen mellan hem och arbete i en brun portfölj. På redaktionen stod den och malde dagarna i ända och om nätterna stod den bredvid sängen. Hans hustru kunde berätta om en nattsömn ständigt störd av tjutande, pratande och sprakande.
Lokalredaktören satt också i hälsovårdsnämnden och under en period hade han uppdraget att dela ut råttgift till allmänheten. Utdelningen skedde från redaktionen.
När jag berättat om den här tiden för blivande journalister har de ibland tvivlande undrat: fanns det verkligen så många kufar och original i journalistvärlden förr? Jag har då vilat på svaret, och sedan försiktigt sagt: jag tror det, annorlunda var det i alla fall. Sedan har jag lagt till: den moderna strömlinjeformade mediefabriken har inte stort utrymme för avvikare.
Men förresten, tänk om det istället är så att varje tid är den andra lik; att det bara är åren som finputsar minnesbilderna, renodlar historierna och förstärker originaliteten. Blir också vi ihågkomna som kufar och original i en framtid?
Chefredaktör
