På gräv: Från hot till hot

Eftermiddag lördag 28 mars
Journalistförbundets seminarium om hot och våld mot journalister fick ersätta Kalibers Wallraffseminarium – åtminstone delvis på grund av hot.
Det började lite trevande, men växte och blev både konkret och nyttigt. Vad kan polisen göra? tar den hoten på allvar? hur bör journalister som hotas göra?
En nyligen gjord enkät visar att alldeles för få anmäler hot. Det gjorde inte jag heller när jag hotades. I stället förminskade jag hur allvarligt hotet var och tänkte att han kommer ändå att åka i fängelse snart.
Nu förstår jag att en anmälan inte bara är till för den enskilda journalisten, utan faktiskt för hela kollektivet.
Från seminariet om de svenska hoten gick jag till verkligt allvarliga hot hos Maria Persson Lövgren. Det var en deprimerande bild av pressfriheten hon gav. I Ryssland verkar du inte ha några rättigheter som journalist. På grund av medielagen, som kan leda till stämning för förtal för ingenting är det hart när omöjligt att bedriva granskande journalistik där. Enligt denna lag kan ärekränkning till exempel vara att man visar att en duma-representants löften inför valet inte har infriats.
Mord och misshandel sker regelmässigt på misshagliga journalister.
Nationalismen, rasismen, våldet och det slentrianmässiga tigandet om sanningen
bådar inte gott för den ryska utvecklingen.
Att Putin dessutom verkar förakta journalister gör ju inte saken bättre.
Några goda exempel finns förstås ändå. Mest positivt är att nättidningarna inte omfattas av medielagen. Det betyder att god journalistik trots allt ändå kan finnas i Ryssland.
Nu försvinner Maria Persson Lövgren till Serbien och Belgrad till hösten. Det är inte den svåra pressituationen i Ryssland som lett till det, utan den dåliga luften i Moskva!

Förmiddag lördag 28 mars
När något presenteras som den enda rätta sanningen, så slår det kritiska ådran till. Tyvärr inträffade det under ett egentligen väldigt intressant seminarium.
Som ett budskap som ska pumpas in. Ja, så kändes tyvärr Sofia Mirjamsdotters seminarium.
Internet är en revolution – den kommer att förändra människors beteende och det är bra. Så kan budskapet sammanfattas.
“Förr åkte journalister ut och träffade sina läsare, samtidigt som de gjorde jobb. Nu hinner man inte det och istället kan man träffa sina läsare/tittare/lyssnare via sociala medier på nätet.”
Det låter fint och demokratiskt.
Men risken är att man glömmer bort att verkligheten fortfarande finns där ute. Alla sitter inte framför datorn hela dagarna.
Och när Sofia Mirjamsdotter pratar om den pågående revolutionen på nätet, vill i alla fall jag påminna om verkligheten.
Påståendet att alla tonårstjejer läser Blondinbella är förstås inte sant, men förstås ett intressant fenomen. Att twitter och bloggar, facebook och andra sociala medier kan hjälpa en i det journalistiska arbetet är självklart inte bara intressant utan också sant.
Problemet är om man fokuserar allt för hårt på bara en form av kommunikation. Prata och träffas är fortfarande ett överlägset sätt att kommunicera på .
Kanske löses inte bristen på tid att träffa sina läsare med de sociala forumen på nätet, utan i att journalister får mer tid.
Sofia Mirjamsdotter är en duktig journalist som självklart vet detta också, hon hamnade bara i den gamla fällan att bli megafon i stället för att bli en samtalspartner. Samtalspartner är annars det hon är expert på, hon hjälpte mig in i Twitter på ett fantastiskt vänligt sätt.

Fredag 27 mars
Ibland är det bra att bli påmind om vilket fantastiskt roligt jobb vi journalister har. Lite förvånande kanske att det skulle ske just på Gräv, där man snarare väntar sig allvar.
Inledningen på Gräv var en debatt med namnkunniga mediechefer som frågades ut av SVTs Janne Josefsson. Och jo, alla ville ha gräv i sina medier. Det handlade bara om hur och om det fanns resurser. Det var nog fler än jag som blev lite nere efter den debatten, även om de positiva anslagen fanns, som att Stampens Thomas Brunegård är säker på att lokaltidningarna kommer att överleva och att SRs Cilla Benkö lovar att fortsätta sin satsning på nätverk för reportrar även ute i landet.
Desto roligare var det då att senare få se en fullfjädrad grävande reporter som Patrik Qvicker sjunga lovtal för att vara videojournalist på SVT i Sälen.
För att seminariet skulle passa på Gräv, hade han en egen slogan: gräv=exklusivt=nära.
Med roliga exempel och en brinnande entusiasm lockade han sina åhörare både till skratt och eftertanke.
Hur kan något som fungerar så bra för Patrik Qvicker vara en sådan belastning för så många andra videoreportrar?
Det viktigaste är förstås just det att han är en rutinerad och mycket erfaren reporter, som ägnat sig åt klassiska gräv tidigare och även suttit som redaktör. Det andra är att han inte har något egentligt produktionskrav. Han levererar två till tre inslag i veckan ändå, men om han behöver mer tid så får han.
Förra året utsågs Patrik Qvicker till Europas bästa videoreporter. Efter att ha fått se några av hans inslag förstår man varför. Han är på plats, han är genuint intresserad av det som människorna berättar och han gillar att jaga nyheter.
Själv beskrev han sina viktigaste råd för att lyckas som videoreporter så här:

Annons

• Undvik journalister, där får du inga nyheter. Nyheterna finns ute bland människorna.
• Umgås och lyssna på folk
• Intressera dig
• Läs på
• Åk ut
  Gräv är att få tid att ta reda på hur det egentligen är. Men Patrik Qvicker har en starkare mission än att vara grävande reporter. Det är vardagsjournalistiken som måste vässas, menar han.
  I en krympande ekonomi, där redaktörerna måste prioritera, kan det bli svårt att välja både en vassare vardagsjournalistik och långsiktiga gräv. Ändå är det nog just det som måste till för att den lokala journalistiken ska stå stark när konjunkturen vänder.