Perssons NAKENCHOCK
Väldigt sällan blir det som man har tänkt sig. Även om man heter Persson och Fichtelius. De två trodde att deras plan fungerade. Väljare, tittare och kolleger skulle uppskatta deras insats och förstå vad det handlar om: historisk dokumentation. Unika inblickar. Allt framställt i ögonblicket, och inte tillrättalagt i efterhand av spökskrivare. De skulle få applåder. För modet, för idén, för att de fixat det. Under tio hårda år.
Väldigt sällan blir det som man har tänkt sig.
Även om man heter Persson och Fichtelius.
De två trodde att deras plan fungerade. Väljare, tittare och kolleger skulle uppskatta deras insats och förstå vad det handlar om: historisk dokumentation. Unika inblickar. Allt framställt i ögonblicket, och inte tillrättalagt i efterhand av spökskrivare. De skulle få applåder. För modet, för idén, för att de fixat det. Under tio hårda år.
Betyget skulle bli: årtiondets mediala händelse. Måste ses!
De tänkte att de skulle vara vinnare. De skulle skriva historia och dra in en del beröm och pengar, på ett eller annat sätt.
Men väldigt sällan blir det som man har tänkt sig. Även om man heter Persson och Fichtelius.
I helgen körde Göran Persson björkved vid Torp och skrek åt Aftonbladet: STICK FÖR FAN! Och någon Guldspade blir det inte på ett tag för Erik Fichtelius. I stället kan han åka runt och hålla föredrag på temat ”Hur jag retade mediesverige, blev kallad knähund – och överlevde”.
Just nu är det lågkonjunktur vad gäller förtroendet för Persson och Fichtelius. Och högkonjunktur för dem som ropar haveri, förlorad trovärdighet, sjuk självbild och tokig hämndlystnad. Det är alltid lätt att hitta dem som kan anklaga andra för dåligt omdöme.
Vinnare är de en och en halv miljon som har tittat. Vinnare, eftersom det handlar om ovanligt underhållande TV. Och så har vi något fint att skvallra om. Det är ju fin-TV, en dokumentär.
Men tittarna är också förlorare. I egenskap av väljare. Att makten visar sig vara så småskuret illasinnad och sakna politiska visioner är ett slags NAKENCHOCK.
Under alla dessa dagar med TV-Persson har politiska journalister bekräftat att ”jovisst, så här är han, det visste vi minsann”. Men varför har ingen sagt detta i klartext? Att det är så här socialdemokratin och politiken ser ut på toppen? Varför skulle hämnd-eländet försvinna bara för att Persson lämnar makten? Och vem tror att Fichtelius och Persson är den enda överenskommelsen mellan makt och journalist?
TV-dokumentären får mig att osäkra asken med huvudvärkstabletter. Det är helt enkelt bra att det är några år kvar till valet. I dag hade missnöjespartier fått mängder med stödröster.
För övrigt har jag svårt för TV-klippet där Laila Freivalds skäller ut journalisterna utanför hennes blivande bostadsrätt. Inte för att Freivalds skäller och frågar om reportrarna inte skäms. Utan för att journalisterna är tysta. De förklarar inte direkt för Freivalds varför de är där. Jag saknar den tydliga stämma som säger:
– Vi måste stå här, eftersom du inte svarar på våra frågor. Inte per mejl, inte på telefon, inte på något sätt. Vi vill veta hur lägenhetsköpet rimmar med ditt partis politik. Därför står vi i farstun. Och vi skäms inte. Inte ett dugg. Det är vårt jobb.
Det hade Laila Freivalds behövt höra.
ma@journalisten.se
PS Jag har upptäckt att Göran Persson är en hejare på grundlagen. Han kan den första paragrafen i första kapitlet i yttrandefrihetsgrundlagen. Där står att varje svensk medborgare är ”tillförsäkrad rätt” att i television ”offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.” Exakt vad Persson har gjort.
BRA
Bagdad-chatt
Lysande och banbrytande journalistik. Annat kan man inte säga om Aftonbladets chatt mellan svenska läsare och irakiska familjer i Bagdad. Tidningen bröt upp rollen av oss (journalister) som bevakare av de drabbade i tredje världen (passiva, dekorativa objekt). Tidningen förmedlar i stället direkt kontakt mellan vanligt folk i krigets vardag och vanligt folk i svensk vardag. Aftonbladets läsare betraktar därmed inte ”de andra” utan kan prata med medmänniskor, om vardagen och kriget. Kvällspressjournalistik när den är som bäst och mest mänsklig.
pf@journalisten.se
DÅLIGT
Bostads-trivseln
I fredagens bilaga DN Bostad är det stora reportaget inte gjort av den egna redaktionen. Utan av tidningen Gård & Torps chefredaktör Gunilla von Platen. Texten avslutas med en större reklamlogga för den inbjudna tidningen. Varför förklaras inte. Visserligen ska DN skära ner på redaktionen. Men än så länge borde tidningen hinna med de egna jobben. Eller lägga ut dem på frilansar. Den här typen av samarbeten blir allt vanligare. Trots att Gård & Torps journalistik är något som Dagens Nyheter tvärtom borde granska. Nästa steg är att DN köper artiklarna om trivsam inredning direkt från – Ikea.
ma@journalisten.se
ÄNTLIGEN
Göran Soprano
Senaste Vanity Fair handlar om mannen bakom den sönderälskade TV-succén The Sopranos. Ju mer jag läser om Tonys kriser, fiender och strategier tänker jag på, just det, ordförande Persson. Och visst är de rätt lika? Även om Persson hellre kramar ett lass björkved.
ma@journalisten.se
