Politik, nej tack
Hur långt från det politiska engagemanget kan och får en journalist hamna?
Under några år amatörforskade jag ganska ivrigt kring August Strindbergs resande i vårt land. Källor var då inte minst dagstidningar från 1900-talets början. Läsningen förvånade mig en hel del. Flertalet tidningstexter påminde om dagens, de var relativt opartiska och neutrala.
Men det fanns också påfallande många texter på nyhetsplats av ett annat slag, det rörde sig om ett material som var tydligt politiserat. Skribenterna dolde inte vilka politiska syften och uppfattningar de hade. I flera fall ingick journalistiken i en partipolitisk kamp.
Så här ser det inte längre ut på nyhetsplats i en dagstidning. Dessbättre.
Jag fick min journalistiska fostran i början av 70-talet, då den politiska aktiviteten i samhället var stor. I dag påstås det inte så sällan att journalistiken på 70-talet var allt för politiserad och att journalisternas politiska sympatier och ställningstaganden lyste igenom alldeles för mycket.
bryt
Det finns fog för den kritiken, även om problemen oftast överdrivs. Långt ifrån all journalistik hade någon medveten politisk riktning. Det är korrektare att påstå att professionaliseringen av journalistyrket är mera kännetecknande för 70-talet än politiseringen. Det var då ett nytt journalistideal formades, ett ideal som bland annat sade att journalister inte skall ägna sig åt politik, eftersom det kan skada trovärdigheten.
Som nybliven journalist träffade jag många äldre kollegor som hade politiska uppdrag.
De satt i kommunstyrelser, fritidsnämnder och hälsovårdsnämnder och det hände att de rapporterade från politiska organ de själva satt i. Snudd på parodiskt blev det när politiskt aktiva journalister på olika tidningar bytte sammanträdesreferat med varandra.
Vilka politiska sympatier de hade gick sällan att upptäcka i artiklarna, men vi yngre hade en mycket bestämd uppfattning: journalister skall inte engagera sig i politiska partier, en journalist skall stå fri. Sedan dess har idealet om den politiskt obundna journalisten ytterligare förstärkts, särskilt i nyhetssvängen. I dag är det direkt ovanligt med en journalist som tar på sig politiska uppdrag. Och dominerande är texter och inslag som åtminstone strävar efter att inte vara politiskt partiska.
I huvudsak är det av godo att journalistiken har utvecklats på det här sättet. Men det finns en angelägen fråga att ställa: vad händer om linjen ytterligare dras ut?
bryt
Hur långt från det politiska engagemanget kan och får en journalist hamna?
Staffan Heimerson tangerade frågan för några år sedan i en krönika. Han skrev då att en journalist med alla medel skall undvika att få sin trovärdighet ifrågasatt. Journalister skall inte applådera på pressläktaren, inte gå i demonstrationståg eller skriva på upprop, skrev han bland annat.
Han gick längre än så: riktiga journalister skall inte rösta i politiska val. I den stund de lagt sin röst på ett parti har de tafsat på sin integritet.
För debatten var inlägget av Heimerson bra, men inte får han medhåll av särskilt många i journalistkollektivet. Ännu så länge är det kanske bäst att tillägga, eftersom det inte är uteslutet att fler journalister ansluter sig till Heimersons linje i en framtid.
Men det vore förödande om detta ideal skulle växa sig starkt. Det finns gränser för hur mycket journalister kan stå vid sidan av, eller ovanför, det alla andra förväntas ta aktiv del i. Risken är att journalistkåren utnämner sig själv till en elit, ett frälse, som inte alls har samma medborgerliga ansvar som övriga.
Chefredaktör
