Redaktionerna är för slimmade
När man ska ut och ställa politiker till svars, granska näringslivets bonusar, filma en olycka eller genomföra en vanlig kritisk intervju så krävs det en anspänning.
Något tufft väntar, men man måste ut dit. Du har inget val, det är ju ditt jobb. Ibland när man känner att det kommer att bli riktigt jobbigt, så är det skönt att veta att man har arbetsledningen med sig. Att vad som än händer, så håller den en om ryggen, står på ens sida utåt. Det är ibland det som gör att man vågar ta ett steg extra, göra lite mer än formulär 1 A. Det behöver inte alltid bli bra, men med en bra chef och ledning så får man också göra fel.
Speciellt viktigt är det förstås när man går på utbildning och är praktikant på en arbetsplats. Det som hände Stina Berthling på Sydöstran (se sid 14)skulle ha kunnat hända vem som helst.
Hon får ett tips, är engagerad i frågan och ger sig i väg till aktionen mot stripklubben tillsammans med en fotograf. Hon ställer ägaren till svars för hans kvinnoförnedrande verksamhet. Vill få veta vilken människosyn han har. Kanske blir hon för engagerad, kanske inte. Men som journalist måste man ibland vara på gränsen. Ställa de tuffa frågorna och ändå vara säker på att få stöd utåt när man kommer hem till redaktionen igen.
Det fick inte Stina Berthling. I alla fall inte det stöd hon önskade. Ansvarige utgivaren fick kalla fötter, lämnade praktikanten åt sitt öde och ville inte polisanmäla och utreda de hot som hon utsattes för.
Jag hoppas att det bara är en enstaka företeelse, ett misstag som inte kommer att upprepas. Men jag är rädd för att det är ett symptom. Redaktionerna har i dag blivit så slimmade att det knappt finns utrymme för något som går utanför ramen, utanför det enkla självklara tänket.
En aktion mot en stripklubb skulle ju ha kunnat bli en serie om feminism, en djupare granskning av kopplingen mellan sexindustrin och kriminalitet, en duell mellan aktionens kvinnor och stripklubbens kvinnor.
Men tiden fanns inte riktigt för att prata igenom grejen innan och efteråt verkar det mest ha blivit jobbigt för chefen och reportern. Samma situation möter förmodligen alla korttidsvikarier, på-väg-att-bli-inlasade-journalister, projektanställda. De vill göra mer, är nyfikna, vill ställa frågor, men ingen har tid att lyssna. "Gör grejen rakt av så blir det bäst". Ett utrymme i tidningen, ett par minuter i sändning – det räcker, då har vi fyllt och gjort det vi behöver.
Men kanske läsarna/tittarna/lyssnarna egentligen skulle vilja ha mer. Och kanske samhället skulle behöva mer. Och inte minst viktigt, kanske journalister oftare skulle behöva flyga och pröva och testa så att det där annorlunda, viktiga någon gång blir sagt.
Det är naturligtvis naivt att tro att det i lågkonjunktur skulle satsas på större redaktionella kostymer, men man kan väl i alla fall hoppas på att arbetsgivarna ger verktyg så att det ändå skapas tid för mer diskussion.
