Sanningen är viktigast
Hur är det, egentligen? Den på samma gång enkla och komplicerade frågan kan sägas vara den gemensamma nämnaren för de tre vinnarna av årets Stora journalistpris.
De har alla gått ett steg längre för att finna sanningen och klä av den.
När Måns Mosesson, P1 Dokumentär, bestämde sig för att träffa Sverigedemokraternas väljare var det nyfikenheten, denna mest klassiska av journalistiska dygder som drev honom. Han satt inte inne med ett på förhand givet svar. Han ville veta vilka det är som röstar på SD och vad som har fått dem att ta det steget. För att få fram sina berättelser ägnade han många långa timmar till förarbete, till att prata, lyssna och skapa förtroende.
Frilansen Dan Josefsson insåg en bit in i Quickhistorien att det fanns en annan historia, som inte bara hörde ihop med rättsväsendet, utan med psykiatrin. Där hade han särskilda insikter och kunde därför komma närmare den sektliknande gruppering som samlats kring Quick och hans så kallade bortträngda minnen. Han byggde förtroende och möttes med tillit.
När Metros Viralgranskaren startades var det för att spräcka myter på nätet. En del kallar det klassisk källkritik, vilket det på ett sätt är, men i mina ögon gör Viralgranskarna mer än så. Det handlar om folkbildning och om att ta död på virala folksägner. Den klassiska devisen ”Om det är för bra för att vara sant, så är det förmodligen inte sant” är en ledstjärna när Jack Werner, Linnéa Jonjons och Åsa Larsson avslöjar myterna på nätet.
Så varför väljer juryn för Stora journalistpriset att i år verkligen belöna de klassiska journalistiska värdena? Juryn valde den nyfikna, undersökande journalistiken i alla sina kategorier i stället för till exempel mer spektakulära avslöjanden eller populära berättelser. Jag tror att orsaken ligger i vår önskan att återuppväcka vårt uppdrag. Att se vår roll och betydelse i det nya medielandskapet. När vi ser bakom klicken, bortom den officiella bilden.
Bra journalistik måste våga söka efter vad som verkligen är sant, det vill säga hur det är egentligen, och i detta ta risken att trampa andra på tårna och utsätta sig för kritik. Hela Quickgranskningen har ifrågasatt en bild som tidigare dominerat starkt i medierna.
Viralgranskaren visar att en del av de historier stora medier i dag försöker locka till sig klick med, inte är ordentligt källkritiskt kontrollerade. I dessa tider är det nyttigt med en påminnelse om att journalistiken har sin främsta lojalitet mot sanningen.
Slutar historierna att vara sanna, så slutar de också vara journalistik.
Vi har de senaste åren ägnat mycket tid åt att diskutera affärsmodeller. Det är logiskt och vettigt. Men vi borde ägna åtminstone lika mycket energi åt journalistiken – åt frågan Hur är det egentligen? Stora journalistpriset fungerar som en påminnelse om varför bra journalistik behövs.
***
STICK
SLUT PÅ KLICKRUBRIKER, MEN INTE SÖTA KATTER
Alla skämt om klickskapande rubriker borde betyda att de enkla knepen snart inte längre funkar. När till och med SL i sin reklam för tunnelbaneåkande använder rubriker som ”ingen kunde ana vad som sedan hände” så borde genren snart vara död.
Det hindrar dock inte att klickjakten kommer att fortsätta. Drivkraften att bli läst är enormt stark. Att sätta säljande rubriker är en lika självklar del av journalistiken som att hitta bra historier. Men när rubrikerna inte längre har en story att sälja utan bara sig själva och ett klick, så har de inte längre någon funktion att fylla.
Jag hoppas att driften med klickjagande rubriker visar att den digitala publiken inte längre är lika lättledd som tidigare. Sen får vi se om den mognaden också leder till färre gulliga katter i Facebookflödet. Det är jag tyvärr inte lika övertygad om.
