För snälla mot SD
Mediernas inställning till Sverigedemokraterna, SD, har varit komplicerad och ställt till det i valrörelsen. Ändå är det självklart inte mediernas fel att SD kom in i riksdagen.
Den intressanta frågan för oss är i konsekvensneutralitetens namn heller inte SDs intåg i riksdagen, utan istället vad vi kan lära oss av valbevakningen.
Det finns i alla fall en fråga som borde ha fått ett svar under valrörelsen. Den formulerades av Aftonbladets Jan Helin på bokmässan i helgen.
Hur ska man vara för att räknas som en riktig svensk i SDs ögon? Det är en fundamental fråga. Partiet är inte bara emot invandring, vilket naturligtvis är illa nog, de vill också formulera hur vi ska vara för att räknas som svenskar.
Detta är ju en minst lika allvarlig del i SDs politik. Men den frågan kom inte fram.
Kanske dränktes den i den massiva rapporteringen av opinionsläget.
Det ledde till stort fokus på SD. Framförallt sedan de två blocken började använda partiet som tillhygge i debatten: Vem tar mest avstånd från partiet?
Dessutom gav opinionsundersökningarna säkert många potentiella väljare råg i ryggen, när det märktes att partiet var på väg att komma in i riksdagen.
Opinionsundersökningarna gav också bränsle till en negativ våg av artiklar kring de rödgröna och speciellt Mona Sahlin.
Professor Kent Asps undersökning av hur negativa artiklarna varit i rikstidningarna var väldigt tydlig. Antalet negativa artiklar om Mona Sahlin var extremt många fler än de negativa mot Fredrik Reinfeldt. Störst var skillnaden i Expressen där en fjärdedel av artiklarna om Reinfeldt var negativa, medan tre fjärdedelar av artiklarna om Mona Sahlin var negativa.
Kanske är det som Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen, säger helt rimligt, givet det katastrofval som Socialdemokraterna gick emot.
Men det är också rimligt att tänka sig att denna negativa exponering påverkat väljarna mer än vad som var relevant.
Opinionsundersökningarnas roll i valrörelsen borde diskuterats. I en del andra länder är det inte tillåtet att göra opinionsundersökningar strax före valet. Kanske är det värt att fundera på.
Å andra sidan har väljarna förstås rätt att få veta hur verkligheten ser ut och opinionssvängningarna är en del av det.
Vi verkar också ha ett annat, rent journalistiskt problem med SD. Många tycker instinktivt illa om partiets politik och verkar försöka kompensera det genom att vara mindre kritiska i sina frågor. Följdfrågorna blir snällare eller uteblir helt, kanske tror vi att korkade uttalanden står för sig själva. Jag tror inte det, kritiska följdfrågor behövs. Det visade inte minst K-G Bergström i eftervalsintervjun med Jimmie Åkesson, där det var följdfrågorna som verkligen fick SD-ledaren osäker. Ibland är det också som om vi inte alltid tar SD på samma allvar som andra partier. Resultatet blir att vi för sällan ställer partiet till svars, och oftare pratar om partiet än med partiföreträdare. Det är som om vi låter mer av SDs uttalanden passera. SD påstår ofta att det missgynnats av medierna. Sanningen är väl tyvärr att partiet snarare gynnats. När SD nu är inne i riksdagen blir det kanske lättare att bevaka det på samma sätt som vi gör med andra.
X X X
Men om vi har skäl att idka självkritik så har vi också skäl att vara stolta. Faktakontrollen av partiernas påståenden har varit utmärkt. Läsarna/tittarna/lyssnarna har bjudits in i större omfattning än tidigare, via chattar, sociala medier, telefon och mejl. Och bevakningen har varit massiv, väljarna har fått så mycket information som varit möjligt. Vi har också varit förskonade från skandaler, om vi undantar Littorin-affären i början av sommaren.
?
PIRATE BAY IGEN
I tisdags inleddes rättegången i hovrätten mot Pirate Bay. Personerna bakom fildelningssajten dömdes i tingsrätten till ett år fängelse och 30 miljoner i böter för medhjälp till upphovsrättsbrott. Båda parter har överklagat domen. Jag hoppas att domen står fast, det krävs inte hårdare straff, men personerna bakom sajten får absolut inte frias, då skulle upphovsrätten bli den stora förloraren.
!
HOPP FÖR ISAAK
På bokmässan uppmärksammades Dawit Isaaks öde på flera sätt. Bland annat presenterades boken som bygger på hans texter, Hopp. Genom den får läsaren äntligen en inblick i vad det var han skrev som uppfattats som så farligt för den eritreanska regeringen, men framförallt visar den Dawit Isaak som reporter och dramatiker, inte agitator. På utgångssidorna publicerar vi ett utdrag, en artikel, som han skrivit.
+
CHEFSTIDNING
I pappersutgåvan av det senaste numret av Journalisten följer en tidning för redaktionella chefer med. Med Chefen i Journalisten vill vi ta upp de specifika problem som uppkommer just på redaktioner. Första numret handlar bland annat om våndan inför ett chefskap och vad som utmärker en redaktionell ledare.
