Sorg och glädje men också svensk förföljelse
Lars Vilks död är en förlust för yttrandefriheten. Få har som han satt fingret på de ömma punkterna i vårt samhälle. Det har skavt och varit besvärligt, men högst pris fick han betala själv med ständiga mordhot och livvakter dygnet runt. Utredningen får visa om den meningslösa dödsolyckan kan ha varit en följd av det skydd han hade.
Förhoppningsvis kan vi ändå bära med oss Lars Vilks outtröttliga, envisa arbete för rätten att få uttrycka sig.
På fredagen presenterades årets fredspristagare till Alfred Nobels minne. Äntligen kändes det som om det stöd vi så länge behövt kom. När pressfrihetskämparna Maria Ressa, Filippinerna, och Dmitrij Muratov, Ryssland, får ett av världens finaste priser så ger det oss journalister råg i ryggen och styrka att fortsätta med vårt otroligt viktiga arbete.
Pressfrihet är en mänsklig rättighet och ska betraktas som sådan.
Maria Ressa och Dmitrij Muratov lever båda under personligt hot och trotsar både censur, förtryck och förföljelse för att kunna fortsätta rapportera.
Vi själva lever i ett fritt land. Staten idkar ingen censur och vi riskerar inte fängelse för vår rapportering. Men hatet och attackerna riktas även mot journalister i Sverige. I Örebro attackerar Markus Allard, Örebropartiets oppositionsråd, medierna i sitt område för att han inte tycker att de rapporterat om en händelse så som han hade velat ha det. Som en följd av det uppmanar han sina 12 000 följare att kommentarsbomba medierna i Örebro. ”Nu är det fan upp till bevis. Om du, som en del av min hemska hatsvans, ser detta. Gör din grej!!! In på dessa mediers sociala mediekonton och kommentera sönder nyheterna om namninsamlingarna.”
Problemet är, enligt Markus Allard, att medierna skrivit om en kampanj som letts av liberalerna, men inte nämnt att också hans Örebropartiet varit med i kampanjen.
Allard har tidigare jobbat på den högerextrema propagandasajten Nyheter Idag. Kanske det är därifrån han fått sitt hat mot oberoende journalistik?
När jag ringer upp honom och ber om en kommentar skriker han i luren, det bidrar inte direkt till att göra saken mindre upprörande.
Lika förfärande och förvånande är agerandet av det moderata kommunalrådet i Staffanstorp. Kommunalrådet vägrar svara på frågor om en granskning i Sydsvenskan och går i stället till okritiska SD-organet Riks-tv.
inför Miljöpartiets kongress ställde sig en riksdagspolitiker bakom en motion som ville styra innehållet i SVT (vilken hon sedan backade ifrån). Det är som om ryggmärgsreflexen hos politiker inte är så utvecklad som man kunde önska. Utan kritiska frågor, granskningar och oberoende journalistik så rämnar demokratin. Och, demokrati är ju vad våra folkvalda till syvende och sist är beroende av.
Tack Norska Nobelkommittén som visar att kampen för pressfrihet är viktig.
***
STICK
Kongress med högt i tak
Demokratin firade triumfer under Journalistförbundets kongress. Högt i tak, livliga debatter och framåtsyftande kompromisser präglade kongressen trots det svåröverstigliga hindret med en digital kongress. Själv satt jag och undrade hur det skulle gå med försäljningen av Journalisternas hus. Det blev inget beslut, eftersom det är en fråga för förbundsstyrelsen. I mitt stilla sinne önskar jag att förbundsstyrelsen förstår värdet och inte kastar bort en så säker tillgång som huset på Vasagatan är. Jag är inte nostalgiskt lagd, men visst vore det trevligt om man dessutom kunde ordna så att Internationella Pressklubben blev en plats för alla journalister att samlas i på besök i Stockholm, eller på väg någon annanstans.
Äntligen tillbaka
Många gladdes över återgången till redaktionerna. Expressen bjöd på bullar och Schibsted hade fullt pådrag med DJ och frukostpåsar. Något som inte uppskattades av alla, men till slut även fick Oisín Cantwell att på Twitter sucka: ”Galningen med bongotrumman och hans kumpan gör sin sista dag. […] Märkligt nog kommer jag sakna dem. De har blivit mina vänner? Måste vara en elakartad variant av Stockholmssyndromet.”
På Journalisten firade vi med tårta.
