Sport är också [paw rihk-titt]
Journalister rangordnar sig själva och har bestämt sig för att några är viktigare än andra och att flera bevakningsområden inte är riktigt på riktigt. När en sportreporter inför publik gör en high five med segerglada spelare ur ett av de lag reportern ska bevaka, det vill säga granska, då säger inte redaktionens sportchef ”fullständigt oacceptabelt” utan något om att det är sådant som händer men det gäller att vara objektiv ändå. Ingen anledning till bråk, här ska vara kul och trevligt.
Att som politisk reporter hamna på den borgerliga alliansens hemsida som namngiven sympatisör med önskan om maktskifte – det är inte bra. Eller ”fullständigt oacceptabelt” för att citera Eko-chefen Staffan Sonning.
Men en sportreporter som medvetet visar sympati för utvalda lag och spelare, det är inte samma sak. Eller nöjesreportrar som reser sig upp, klappar händer och jublar när populära artister kommer in på pressmöten – det är inte heller samma sak.
Fastän det borde vara det.
bryt
Journalister rangordnar sig själva och har bestämt sig för att några är viktigare än andra och att flera bevakningsområden inte är riktigt på riktigt.
Politik är alltid på riktigt. Även när partiledare skrattar för högt för att det ska vara passande i TV. Eller särskilt då. Sådant påverkar väljarna.
Sport är verkligen på riktigt (stora pengar, substansförstärkta anhängare) men sportjournalistiken är egentligen underhållning, som i verkligheten också är paw rihk-titt (stora pengar där med) men inte journalistiken om densamma.
Frånsett Anders Björkman i Expressen.
När en sportreporter inför publik gör en high five med segerglada spelare ur ett av de lag reportern ska bevaka, det vill säga granska, då säger inte redaktionens sportchef ”fullständigt oacceptabelt” utan något om att det är sådant som händer men det gäller att vara objektiv ändå.
Ingen anledning till bråk, här ska vara kul och trevligt.
Med andra ord anses det vara bra att sportreportrarna lever med i spelet och har nära kontakter, för då kan de snabbare och lättare göra sina ”Hur känns det?”-intervjuer. Någon jobbig hårdgranskning är ju ändå inte något som står på att göra-listan.
bryt
För att summera: politiska reportrar måste självklart stå utanför politiska grupperingar men med dem som skriver om till exempel fotboll och ishockey är det inte lika petigt, trots högljudda bråk kring sponsorer, omfattande skatteaffärer och att spelare gör saker på hotellrum som en svensk politiker aldrig skulle kunna drömma om.
När jag frågar säger inte sportjournalister att ”det där gamla tjatet förstår jag inte att du orkar hålla på med” utan snarare att det borde vara dags för att sportens och nöjets kompistänkande försvinner.
Därför föreslår jag en nystart för sportjournalistiken. Fram med åsikterna, i stället för att mörka. In med tabeller av typen ”de här lagen håller jag på”, i första hand inriktade på de stora lagsporterna. Varje reporter och krönikör uppger vilka lag de sympatiserar med, och avslöjar även byten av favoriter, om nu sådant kan inträffa.
bryt
Liksom de flesta som ger sig in i träsket av sport och åsikter, förstår jag att sportfundamentalisterna tycker att förändringar är av ondo, särskilt av den här sorten.
Men läsarna har all anledning att välkomna en tabell-reform. Om redaktionens bandybevakning sköts av en enda reporter är det intressant om reportern håller på guld- eller silverlaget.
Den redaktion som börjar har i alla fall en given snackis.
Sanningen säljer, det vet ju alla.
ma@journalisten.se
PS: Mina favoriter:
Ishockey: Södertälje SK
Fotboll: Hammarby
