Stärk skyddet

För fyra år sedan var det som hände i Paris på väg att hända på Jyllands-Posten, med svenska terrorister/islamister som gärningsmän. Då stoppades attentatet i tid. Strax före jul 2010 misslyckades en självmordsbombare med att dra med sig andra in i döden när han sprängde sig bakom Svenska Dagbladets dåvarande redaktion i centrala Stockholm. Då handlade det om islamister. Men hoten kommer också från andra håll. Det värsta terrordådet i Norden utfördes av en högerextremist som slog till mot regeringskvarteren, där Verdens Gang också låg och mot det politiska ungdomsläg­ret på Utøya i Norge.

Terrorn är ett angrepp på allt det vi håller högt i ett demokratiskt land.

De vanligaste hoten mot journalister kommer från högerextremister, men alla former av hat förekommer. Dessa hot och hatstormar leder till självcensur. Hur ska man orka, våga berätta, om insatsen är ens eget liv? Till de personliga övervägandena kan man lägga publicisternas ansvar. De måste gå balansgång mellan uppgiften att publicera och att skydda sina medarbetare.

Annons

Efter attentatet mot Charlie Hebdo har säkerheten på redaktionerna blivit aktuell, bland annat i diskussioner med polisen. De stora mediehusen har råd med vakter och ökad bevakning. De största säkerhetsproblemen finns på de små redaktionerna, lokalredaktioner och andra mindre medieföretag, där resurserna inte tillåter avancerade säkerhetsarrangemang.

Journalisternas säkerhet är otroligt viktig, men det finns också en annan sida av saken. Hur mycket säkerhet kan vi ha kring våra redaktioner, innan de blir otillgängliga fort där kontakter med människor utanför blir alltmer omgärdade av skydd?

Vårt uppdrag är att träffa och prata med människor, att berätta deras historier. Att avslöja sådant som andra vill hålla hemligt, att vara en nagel i ögat på makten och de som missbrukar den. Att balansera detta uppdrag mot säkerheten är den svåra frågan vi har att lösa. Det rimliga är att samhällets institutioner för att skydda sina medborgare – Polisen, Säpo – även ska skydda de anställda på medieföretag.

Debatten efter Charlie Hebdo har varit bredare och öppnare än tidigare. Sympatiyttringarna har varit många och starka. Yttrandefriheten försvaras med kraft. Om terroristernas mål var att stoppa tidningen så har resultatet blivit det motsatta. Charlie Hebdo har aldrig varit så stark som nu, med fem miljoner i upplaga, mot 60 000 i vanliga fall, och en särskild fond som ska garantera tidningens utgivning.

Det är en liten tröst, trots allt. Ordet, bilden tystas inte så lätt. Samtidigt är det många som ifrågasätter tidningars rätt att publicera sådant som provocerar. En undersökning i Frankrike visar att mer än 40 procent av fransmännen tycker att en inskränkning av den rätten vore okej. Sympatiyttringen som spreds med orden Je suis Charlie, Jag är Charlie, har följts upp av Je ne suis pas Charlie, Jag är inte Charlie.  En rädsla, ovilja eller självcensur när det gäller att visa de teckningar som varit motivet för dådet har spridit sig.

Samma argumentation har vi hört i den svenska debatten. Det är nedslående, men samtidigt bra. Tankar och idéer, rädslor och funderingar ska uttryckas och diskuteras. Det innebär att vi som tror att en vid yttrandefrihet är det bästa skyddet för demokratin och samhället måste vässa våra argument ytterligare för att få även de tveksamma med oss.  Vi ska diskutera vad som är kränkande, stötande och olämpligt att publicera. Men den diskussionen ska föras i en öppen debatt och i etiska organ och domstolar om så krävs, men aldrig med gatstenar, brandbomber eller automatvapen i hand.

Det finns goda skäl att skärpa lagen och göra det särskilt försvårande att hota och använda våld mot journalister i deras arbete.  Det vore ett viktigt steg om politikerna i Sverige på så sätt på riktigt stod upp för pressfriheten. Det vore också en viktig signal i världen, där journalister är utsatta för allt mer repressioner från såväl stater som extremister.