Stor fallhöjd för Alcalá
En av de största riskerna en offentlig person kan ta är att framstå som god. Eller klarare uttryckt: det är farligt att spela med om medierna vill placera en gloria över ens huvud. Den som blivit känd som rättskaffens får en extra hård dom vid misstag och felsteg. Rör det sig om brott finns det inga gränser för den journalistiska indignationen.
En av de största riskerna en offentlig person kan ta är att framstå som god. Eller klarare uttryckt: det är farligt att spela med om medierna vill placera en gloria över ens huvud. Den som blivit känd som rättskaffens får en extra hård dom vid misstag och felsteg. Rör det sig om brott finns det inga gränser för den journalistiska indignationen.
Alla skall dömas lika efter lagen. Det finns brister i domstolarna på detta område, men där är det ändå ingen nackdel om man kan hänvisa till tidigare hederlighet. I medierna är det merendels tvärtom.
Vi journalister tycker om att först vara med om att skapa bilden av en människa bortom alla brister, för att senare med all kraft och energi slita sönder bilden i fråga.
”Men proportionerna? Ännu finns det endast misstankar och då är en viss återhållsamhet det rimliga.”
Jag erinrar mig åtskilliga sådana fall. Ett av de tydligare gällde Refaat El-Sayed. Han kom att beskrivas som en annorlunda marknadsaktör. En invandrargrabb som lyckats; han sade sig vara till vänster och han spelade till och med fotboll. Därtill tjänade han stora pengar. El-Sayed utsågs av Rapport till årets svensk och andra medier stämde in i hyllningskören.
Sedan kom avslöjandet, doktorshatten lyftes av och den uppburne kördes ut ur finrummet. Tonfallet blev hätskt, ibland nedlåtande. Uttryckte han sig inte egendomligt i alla fall. Inte var det bara det som spelade in att han befunnits vara en brottsling i juridisk mening, undertexten sade att El-Sayeds brott i lika hög grad var att han hade svikit ett slags förtroende.
Mona Sahlin gick ut som en äkta helylletjej och blev presenterad i medierna som en sådan. När hon sedan ertappades med en Toblerone var det kört. Hon motsvarade inte den bild hon tillsammans med medierna byggt upp om sig själv.
Exemplen ovan har ett släktskap med affären Alcalá. Jesús Alcalá har i spalterna och etern nästan fått en helgonliknande status, trots att han varit en vildsint debattör. Det är självfallet mycket allvarligt om Alcalá (vars förnamn på ett nästan kusligt vis passar in i scenariot) är skyldig till brott och det är korrekt av Dagens Nyheter att uppmärksamma saken. Men proportionerna? Ännu så länge finns det endast misstankar och då är en viss återhållsamhet det rimliga. Istället kastar DN in all ammunition omedelbart. Löpsedel, ettan och kraftig dragning på bästa nyhetsplats. Vidare förses historien med ett särskilt textstycke av karaktären nekrolog där Alcalá beskrivs som en godhetens apostel. Detta ökar fallhöjden.
Möjligen är det inte avsiktligt, men effekten blir att man tror sig läsa om ett högförräderi.
Mycket tveksamt är dessutom att som DN låta historien berättas av en journalist som tidigare varit i polemik med Alcalá. Den lösningen gör en trovärdighetsdiskussion oundviklig, även om DN får rätt framdeles.
På ett djupare plan handlar Alcalá-affären emellertid mera om att medierna har svårt med balansen mellan juridisk och moralisk skuld.
