Sverker är bara människa
Böglobbyn gjorde fel. Men ändå rätt. Kort och gott är lärdomarna av satsningen mer intressanta än journalistiken i sig.
Böglobbyn gjorde fel.
Men ändå rätt.
Kort och gott är lärdomarna av satsningen mer intressanta än journalistiken i sig.
På sidan 26 i veckans nummer av Journalisten skriver Böglobbyns redaktion om kritiken mot programmet och att TV-recensenter och tittare inte gillar ”bögar som knullar och suger av varandra i parker”.
Jag rodnar när jag citerar debattinlägget. Inte för att jag är upprörd över tittarnas hämmade inställning.
Tvärtom.
Jag rodnar av harm.
Jag gillar att vara ute i naturen (ja, jag har kommit ut ur miljövännernas garderob). Men jag har inte lust att snubbla över människor som grejar med könsdelarna bland Cortinarius speciosissimus (toppig giftspindelskivling) eller min fågelfavorit för tillfället, Carduelis carduelis (steglits).
Sex i naturen? Ja.
Men hellre ekorrar än kåta göteborgare.
Redaktionens journalister skriver i sitt debattinlägg att Böglobbyn uppfattats som homofobt, vilket de tycker är helt fel: ”I Böglobbyn får bögar vara vidriga, schyssta, kåta, dansanta, frimärkssamlare, feminina, macho och intellektuella. Därför att bögar är människor.”
Det är just det som är det komplicerade med Böglobbyn – bögar är som andra.
På bokmässan i Göteborg sade PO Olle Stenholm flera kloka saker. Bland annat talade han om hur vanligt det är att intervjuade personer reagerar oväntat negativt efter publicering. Trots att de har sagt ja och godkänt texter, citat och inslag. Den som ser sig själv i medierna kan få en obehaglig överraskning. Och reagera som Sverker Åström – ”jag vill inte vara med”. Trots att Sverker Åström ska ha sagt att han gillar programmet och okejat alltihop – visserligen efter övertalning.
Det här har förstås att göra med att sexualiteten, förutom döden, är en av de stora frågorna i livet (för att komma i rätt stämning, meditera en stund på sajten
petergreenaway.co.uk/21.htm).
Var journalistikens sexgränser går i dag är det ingen som riktigt vet. På förhand.
I efterhand går det alltid att fälla eller döma ut något som ett publicistiskt och/eller kommersiellt fiasko. Eller berömma för modet.
Böglobbyns journalister verkar inte ha trott att programmet skulle provocera. I stället var de oroade över att det skulle vara för mesigt och slå in de öppnaste av dörrar.
Men människor är som sagt människor och att brottas med sex and death är svårt.
Efter Sverker Åströms avhopp har mitt intresse för Böglobbyn blivit större. Reaktionerna och därmed lärdomarna är värda att fundera över.
Trots att jag till fullo kan förstå dem som blir generade inför ”bögar som knullar och suger av varandra i parker”.
Kanske borde nästa SVT-program i stället vara en satsning på HBT-aktivister som stillsamt plockar svamp och tittar på fåglar?
Varning bara för den toppiga giftspindelskivlingen. Den är dödligare än Åke Green.
PS Journalisten har nu uppehåll till den 5 december. Fortsätt att nominera till boken Årets bästa sporttexter 2006. Och tack för allt beröm till redaktionen! Sveriges största medietidning Journalisten har lämnat medieskuggan och citeras allt oftare. Heja!
BRA
Rolf Gustavsson
Först tänkte jag hylla Fokus (igen), eftersom den ibland lyckas med samma kärvänliga ton som tidningen Z. Men så läste jag SvDs krönikör Rolf Gustavsson i söndags och insåg att visst, han håller toppklass. Även om Svenska Dagbladet brukar gömma undan denne kloke man (nu senast på sidan 24, intill en annons-chock med Steffo Thörnquist) har han många anhängare, som läser honom först. På tal om dagens politik skriver Rolf Gustavsson: ”Det gemensamma bästa verkar inte bekymra folk”. Han har så rätt. Egennytta är ordet år 2006. Tyvärr.
DÅLIGT
Pressens runor
Prognosen ser dålig ut för den pappersbaserade dagspressen. Undergången är nära och krisen motas paradoxalt nog ofta med försämrad bevakning och kvalitet. Prenumeranterna blir bara äldre och på Los Angeles Times sparkades chefredaktören, eftersom han inte vill fimpa redaktionens kompetens. Huga. Det som saknas i runorna över dagstidningarna är att papperet inte är huvudsaken. Det handlar om journalistisk slow food för hjärnan och om texter som kan läsas av en allmänhet, mer heterogen och vidsynt än medieanalytikernas särintressen.
ÄNTLIGEN!
Miljödebatt
Den intensiva bevakningen av klimatfrågan gör det lättare att analysera vad politiska chefredaktörer egentligen vill och kan om miljö. Anmärkningsvärt många tror att miljövänner längtar efter stampat jordgolv och kräver en rask återgång till vedsamhället. Dessutom frodas fördomen att kunskap om koldioxid-problematiken är lika med fundamentalism. Jag hoppas därför att även borgerliga chefredaktörer börjar läsa sina egna tidningar. På många håll har miljöbevakningen imponerat denna upphetsade och varnings-varma höst.
