Tänk om, Lärarförbundet!

Sällan blir det så tydligt som när det gäller organisationspress. Ägaren/organisationen har en medlemstidning. I dag är den för det mesta en vanlig redaktionell produkt. I stora organisationer agerar den fristående och bevakar det som är intressant och viktigt för läsarna. Inget konstigt med det.

Ibland granskas även ägarna. Eller tidningen skriver sådant som ägarna inte vill ha i sin tidning, till exempel kritik mot en avtalsrörelse. Då kan det som hände på Lärarförbundet och dess tidningar inträffa:

Man tar in en kommunikationskonsult som ser över kommunikationen mellan förbundet och medlemmarna. Som brev på posten kommer sedan kravet på att tidningarna ska prata med samma röst som övriga delar av förbundet. Tidningarna ska snörpas åt, deras självständighet begränsas och innehållet anpassas efter det kommunikationsavdelningen vill få ut av dem.

Annons

Som ett bevis för hur tondövt Lärarförbundet agerar i denna fråga så har man tillsatt en extern konsult för att titta över redaktionerna, konsulten ska sitta på redaktionen och rapportera direkt till kanslichefen. Det är helt absurt. Som svar på våra frågor mejlsvarar kanslichefen Sixten Frixon att konsulten är tidigare journalist och därför extra bra för jobbet.

I min ledare i förra numret hade jag en förhoppning om att Lärarförbundet trots allt landat i att ha kvar sina självständiga tidningar, med utgivarskapet kvar på redaktionen. Efter det att tidningen gått i tryck, såg sig tidningschefen Annica Grimlund tvingad att lämna sitt uppdrag i protest mot hur kommunikationsavdelningen skulle få påverka tidningarna.

Ett sådant avhopp är en kraftig reaktion på att något är fel. Det om inte annat måste få Lärarförbundet att ändra inriktning. Förbundets tidningar måste garanteras en fri och självständig roll, annars finns där ingen journalistik, och då försvinner en viktig demokratisk och trovärdig del inom Lärarförbundet.

                                                                  ***

Efter att ha läst en studie av Emily A. Thorson vid universitetet i Syracuse ställer Jack Werner i en kolumn i Dagens Nyheter frågan: Vad är vi mest rädda för? Att vi ska misslyckas med att förmedla korrekt information till våra läsare, lyssnare och tittare? Eller att vi ska uppfattas som partiska?

Frågan är relevant givet undersökningens resultat, som visade att när en läsare tar del av en artikel av typen ”han sa, hon sa” oavsett sanningshalt i påståendena så fortsatte läsaren ha samma uppfattning om personerna som uttalade sig. Men om journalisten som skrev texten gjorde en faktagranskning av påståendena och därmed kunde berätta vem som hade fel, så ändrades läsarens uppfattning om personerna som intervjuades. Vilket är rimligt, men samtidigt uppfattades journalisten själv som partisk.

Det som kan uppfattas som en fråga om pest eller kolera, är kanske ändå inte så svår. Om vi slutar anstränga oss för att förmedla korrekt information så är vår demokratiska roll rätt betydelselös. Då spelar det mindre roll om vi uppfattas som partiska.

STICK

Agera mot Kina
Sverige måste ta kraftfullare tag mot Kina och landets behandling av den svenska förläggaren Gui Minhai, alldeles oavsett iscensatta TV-framträdanden.
   Kina må vara stort och mäktigt, men när det gäller yttrandefrihet och demokrati är det ett mycket litet land. Internationella protester kan ha stor betydelse och både EU och USA är beredda att ge Sverige det understödet.
    Agera nu!

Nytt Podd-avsnitt
Författarens chefredaktör Lisa Bjurwald och jag har kommit ut med andra avsnittet av vår podd. Ladda ner den där du brukar ladda ner poddar, eller på Journalisten.se. Av många viktiga frågor som diskuteras, bestämmer vi oss även för vad podden ska heta.