Till förhandlingsbordet
Jag vill gärna tänka mig tidningsutgivare som hellre ägnar sig åt att göra tidningar än att fördjupa konflikter.
Bland tidningsjournalister finns det en stark föreställning om att ansvaret inför läsarna är stort. Läsarnas intressen måste tas på allvar och journalisternas uppdrag är att hålla allmänheten underrättad om det som sker i samhällets olika hörn.
Varje gång det börjar talas om fackliga konflikter i tidningsvärlden sprider sig en viss osäkerhet och ambivalens på redaktionerna. Det strider mot tidnings- och journalisttraditionen att försvåra eller förhind-ra för journalistiken att nå ut till läsarna. Nu är en stor strid på tidningsområdet hotande nära. Överallt diskuteras vad som händer om övertidsblockad, frilansrestriktioner, strejk och lockout blir verklighet.
Är det något journalister är riktigt bra på så är det att lösa besvärliga situationer. ”Om det inte går på det viset, så gör vi så här istället”, låter det ofta på redaktionerna.
Under övertidsblockaden 1981 blev detta tydligt. På många håll kom blockaden inte att märkas särskilt mycket, eftersom journalisterna temporärt ändrade sitt sätt att jobba. Exempelvis kortades tiden ute på fältet och texterna skrevs snabbare, allt för att några vita hål inte skulle gapa på sidorna.
Övertidsblockaden 1981 blev heller ingen succé för Journalistförbundet. Det väckte därför en viss förvåning när förbundet nu 20 år senare valde att som ett första steg varsla om bl a en övertidsblockad. Men förbundet har sannolikt rätt när det antar att genomslaget blir större år 2001, redaktionerna är ju mera pressade personellt i dag.
Ändå måste det första varslet ses som något av en markering. Det andra varslet är av ett betydligt allvarligare slag. En strejk på några av de centrala bild- och nyhetsbyråerna och ett förbud mot bildhantering kommer läsarna att märka av tämligen omgående.
Hur olustigt det än kan vara måste ett fackförbund väga in de taktiska förtjänsterna med olika åtgärder. Denna gång har Journalistförbundet med sitt andra varsel onekligen valt att sätta in en stöt mot områden som är ömtåliga för dagens tidningsutgivning.
Svaret från Tidningsutgivarna kom också snabbt, med lockoutvarslet mot fotograferna. (För att direkt jäklas med Journalistförbundet tänker medlemsföretagen i TU dessutom upphöra med att hantera journalisternas fackavgifter.)
TUs strategi ligger väl i linje med vad Tidningsutgivarnas VD Bertil Dejke sade i Journalistens ”Konflikt-extra” i förra veckan: ”Uppenbarligen behövs mer press i förhandlingarna för att vi skall komma någon vart”.
Jag vill emellertid gärna tänka mig tidningsutgivare som hellre ägnar sig åt att göra tidningar än att fördjupa konflikter. Inom journalistkåren är grundinställningen densamma och där finns absolut ingen utbredd facklig konflikt- eller strejkromantik.
Vid denna tidnings pressläggning träffar medlarna parterna. Den självklara förhoppningen är att en uppgörelse inom kort kan nås vid förhandlingsbordet.
Chefredaktör
