Tummen i ögat
Person verkar vara viktigare än organisation. Åtminstone när det gäller hur självständiga organisationstidskrifter är gentemot sina ägare.
På "omöjliga organisationer" som den på Hem & Hyra, där redaktören sitter långt ifrån sina reportrar så fungerar granskningen ändå. Tack vare ägarens, redaktörens och de enskilda journalisternas gemensamma vilja, att ge medlemmarna/läsarna en fristående journalistisk produkt. Många chefredaktörer som svarat på Journalistens undersökning delar inte uppfattningen att en organisationstidskrift ska vara så självständig som möjligt och bedriva oberoende journalistik. De ser det som självklart att organisationen ska styra innehållet i tidningen. Ett argument är att medlemmarna valt styrelsen och därmed har ett större mandat att styra än den anställde redaktören.
Men precis som för alla andra organisationer så behövs en tumme i ögat även på demokratiskt valda styrelser.
Medlemmarna har rätt att veta vad som händer, även om det inte är smickrande för den styrelsen. Oegentligheter, inre stridigheter och hur pengarna används, är några av de saker organisationspressen bör dra fram om sina ägare.
Om man drar sig undan sitt journalistiska ansvar så blir tidskrifterna till slut ganska ointressanta för medlemmarna. Då liknar de i stället reklam eller propaganda för organisationen.
Själva syftet med att ge ut en tidskrift bör vara att ge sina medlemmar en allsidig bild. Ägarna styr genom att anställa chefredaktören, som sedan kan sägas upp om ägarna inte är nöjda med tidskriften.
Journalistens undersökning ville bland annat ta reda på hur många chefredaktörer som kände att de kunde ställa kritiska frågor till sina ägare. Bara 30 procent svarade att de kunde vara kritiska i alla ämnen.Vilka ämnen är det man inte kan skriva kritiskt om? Om det rör sig om de känsligaste frågorna, där medlemmarna verkligen har rätt att få veta, ja då finns det ett problem. Hur ska läsarna/medlemmarna få veta om inte deras egen tidning berättar?
Jag är övertygad om att kritiskt granskande journalister skapar bättre och mer demokratiska organisationer och intressantare och mer angelägna tidskrifter.
Det betyder inte att det är lätt. Oftast delar tidskrifternas anställda lokaler med sina ägare, de förväntas delta i gemensamma personalaktiviteter och kanske fika ihop. Självklart är det då svårt att granska. Men det måste gå. Både för vår egen trovärdighet och för organisationernas skull.
* * *
Andelen som konsumerar traditionella medier håller sig ganska konstant över tiden. Radio, TV, dagspress har tappat några få procent de senaste 20 åren och når fortfarande över 90 procent av konsumenterna en genomsnittlig vecka, enligt Nordicoms Mediebarometer.
De etablerade medierna klarar sig bra, trots, eller kanske tack vare, konkurrensen från nya medier. Internet nås av 65 procent en genomsnittlig dag 2009. Mediehusen gör allt bättre produkter på nätet. Men då måste de också få fortsätta att konkurrera.
Att, som regeringen nu gör, lägga tvångströja på public service-bolagen, med förhandsprövning av nya satsningar verkar ovanligt klåfingrigt. Att TU stödjer detta är ännu märkligare.
Utveckling inom public service gynnar alla medier och är bra såväl för yttrandefriheten som för det demokratiska uppdraget.
!
Hotet är på allvar
Marianne Rönnberg Galmor kom med ett förslag efter min förra ledare om Lars Vilks. Varför inte en manifestation som gör det möjligt för honom att utan att bli hindrad hålla sin planerade föreläsning i Uppsala?
Det tycker jag är en strålande idé.
Jag kan riktigt se bilden av ett skyddsgarde av yttrandefrihetskämpar/journalister/chefredaktörer som sitter längst fram och ser till att föreläsningen kan genomföras.
Jag sitter där gärna. Någon annan som hänger med?
?
Ny PO?
Nuvarande PO bör inte avgå. Däremot är det väl dags att börja titta efter en ny som kan vara klar när Yrsa Stenius slutar i mars nästa år.
Säkert sitter redan Pressens samarbetsnämnd nu och funderar på vem det ska bli.
Ett litet råd på vägen, i så fall: Räds inte den debatt som varit kring nuvarande PO. Den har gynnat det pressetiska systemet. Alltfler känner till pressetik, alltfler engagerar sig och på köpet har vi fått en allmänhet som vet varför medier ibland väljer att inte publicera allt de vet.
En klok publicist med journalistisk bakgrund och med allmänhetens förtroende, som inte räds debatter. Nog ska en sådan person gå att finna?
