Tystnaden är så total

Med hopp om att ”inga kommentarer” är det bästa sättet att hantera krisen. Tystnaden ska få problemen att snabbt gå över. Vilket tyvärr verkar stämma.

Två exempel i höst:

1. Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar

Annons

2. P1-programmet Mediernas utfrågning av journalister om de betalat svart arbetskraft: ”Två tredjedelar av ledande journalister i undersökning har använt svart arbetskraft”

Det har nu gått flera månader sedan Maja Lundgren kom ut med sin senaste bok. Men jag har inte sett någon stor granskning av det mansförtryck inom kulturjournalistiken som Lundgren säger sig stött på och lida av.

Därför har jag inte heller fått några klargörande svar på frågorna om förtrycket.

Jag jobbade mellan 1998 och 2005 på Sveriges Radios kulturredaktion, som chef för P1-programmet Kulturnytt. Mansförtrycket tänkte jag inte på i någon större utsträckning. Där fanns herrar som tog för sig och damer som inte trodde att de kunde.

Men inte mer än på någon annan redaktion. Snarare mindre.

Inte heller har något klargörande dykt upp de gånger jag varit på höstmiddag med andra journalister och Maja Lundgrens bok kommit upp för diskussion. Jag har inte fått svar på mina frågor: ”Hur exakt ser förtrycket ut?” och ”Vad exakt gör redaktionerna åt det?”

Det här är ett bra jobb för Journalisten. Men jag har också sett fram emot att redaktionerna självmant svarar och utreder på sina egna sidor och i de egna programmen.

Något annat jag vill ha svar på är betydelsen av Mediernas granskning den 10 november av chefredaktörer, nyhetschefer och den ledande politiska reportern/kommentator på tio av Sveriges största medieföretag. Medierna frågade: ”Har du någon gång köpt svarta tjänster?” och ”Om ja, vad handlade det om?”

Av 33 utfrågade svarade 22 ja. Mats-Eric Nilsson, tillförordnad chefredaktör på Svenska Dagbladet, svarade nej med tillägget: ”Jag tycker inte man ska göra det, i synnerhet som journalist ska man avhålla sig från det. Vi granskar ofta andra som använder svart arbetskraft och gör rubriker på det, och då är det väl bra att man inte gör det själv.”

Trots att det nu har gått mer än en vecka har jag inte noterat att redaktionerna granskat sig själva och sedan redogjort för resultaten.

Det här är ett bra jobb för Journalisten. Men jag har också sett fram emot att redaktionerna självmant svarar och utreder på sina egna sidor och i de egna programmen.

Som det är nu har Maja Lundgren och Medierna fått sätta agendan: mansförtrycket är stenhårt och journalister skattefifflar.

Jag tror inte att det är hela sanningen.

OSMINKAT

O: The Oprah Magazine

Om det är någon damtidning jag vill prya på så är det O. Den glättiga ytan (Oprah ser ut att vara dator-fiffad in till bukspottskörteln) sätter inte stopp för bra journalistik. Artiklarna om aids, valet och kärlek på gamla dar är utmärkta, fylliga. Och så Oprahs intervju med Jerry Seinfeld: urkul! Oprah och Jerry kommer ut som kompisar. Ohejdat okonventionellt och en osminkad läsfest.

SMINKAT

SOLO vs FRIDA

Tjejtidningar säljer ut journalistiken med glättiga presenter. Jag har testsminkat kinderna med produkterna från Frida (”rouge i trendfärgen aprikos”, värde 49 kronor) och Solo (”kompaktpuder, få perfekt hy i ett svep”, värde 79 kronor). Två av tre på redaktionen har en klar vinnare: pudret. Nu undrar jag vad Journalisten ska plasta in för något – Tippex? Treo?

VECKANS VINNARE

NILS FUNCKE

Först tänkte jag hylla Mange Schmidts låt ”Jag Talar Ut” (”Jag känner mig så kränkt/så jag talar ut, jag har inte riktigt tänkt/men jag talar ut”). Sedan kollade jag in SVT Aktuellts öppenhets-satsning på webben: rätt kul, det petas i en näsa.

Men veckans vinnare är trots allt tryckfrihetskämpen Nils Funcke, som anser att det är ”direkt stötande” att Posten vägrar dela ut sverigedemokraternas kampanjtidning Svedala. Funcke hänvisar till 1949 års TF, att alla skrifter oavsett innehåll ska kunna distribueras. En principernas man, denne funky Funcke.