Utarma inte lokalpressen
Sverige vore sig inte likt utan lokalpressen. Lokaltidningarna bidrar till åsiktsbildningen i samhället. Från att en gång mestadels ha varit stillsamt refererande har de lokala bladen utvecklat sin journalistik, så att den på många håll blivit mera granskande och kritisk.Den stora skjutsen framåt fick lokaljournalistiken i slutet av 70-talet. Då startade en aktivare kommun- och samhällsbevakning. In- och utgående post till kommunkontoren började vittjas varje dag och bugandet för makthavarna avtog.
Sverige vore sig inte likt utan lokalpressen. Lokaltidningarna bidrar till åsiktsbildningen i samhället. Från att en gång mestadels ha varit stillsamt refererande har de lokala bladen utvecklat sin journalistik, så att den på många håll blivit mera granskande och kritisk.
Den stora skjutsen framåt fick lokaljournalistiken i slutet av 70-talet. Då startade en aktivare kommun- och samhällsbevakning. In- och utgående post till kommunkontoren började vittjas varje dag och bugandet för makthavarna avtog.
Det var inte längre lika givet för journalisterna att främst se sig som serviceorgan åt diverse intressen i samhället, journalistiken blev självständigare.
Det var en stor förändringstid. Tidigare hade nästan alla sammankomster uppmärksammats, medan det nu blev självklart att värdera arrangemanget. Var det värt bevakning, eller ej?
”Det går inte att lasta på journalisterna hur många uppdrag som helst utan att resultatet blir sämre.”
Hantverket blev professionellare. Själv minns jag de minst sagt besvärliga uppdragen att bevaka viktiga fotbollsmatcher i spridningsområdet. Utrustad med en enkel småbildskamera med 35 millimeters vidvinkel skulle matchen fotograferas från motståndarmålet. Samtidigt som anteckningar skulle föras för ett omfångsrikt referat på tre-fyra matsedlar.
Det var en oerhörd lättnad den dag tidningen meddelade att man ville ha högre kvalitet på bilderna, varför beslut fattats om att de skulle tas av centralredaktionens fotografer. Visst gnölade vi lokalredaktörer en del om viktigpettrarna från centralen, men egentligen var det bara skönt att slippa fotandet.
Det var också i slutet av 70-talet diskussionen om kopplingarna mellan annonser och redaktionellt material tog fart. På en lång rad tidningar blev plötsligt textreklamdebatten intensiv.
När jag började var det en självklarhet att skriva en så kallad förhandsgrej om ett arrangemang som föregicks av en annons i vår tidning. Och prästen kom in med predikoturer en gång i veckan och han hade samtidigt med sig en liten notis om vad som skulle ske i kyrkan under helgen. Den togs oftast in i sin helhet, sånär som på hans obligatoriska slutrad: ”Och kyrkbilarna går”.
Det talas i dagarna, som om det vore något nytt och djärvt, om ett slags multijournalister som skall klara av allt själva: skriva, fota, redigera, korrekturläsa med mera. Men det är ju inget nytt, det är klockan som håller på att vridas tillbaka, åtskilliga varv. Det mest anmärkningsvärda är aningslösheten (eller är det rentutav medveten lögnaktighet) med vilken dessa idéer presenteras. Allting skall bli så bra och det publicistiska skall inte påverkas.
Sambanden mellan tid, resurser och kvalitet är inte alltid givna. Men solklart är att det inte går att lasta på journalisterna hur många uppdrag som helst utan att resultatet blir sämre.
Journalisterna och förbundet måste säga nej till orimliga arbetsbördor och ovärdiga arbetsmetoder. Annars hotas lokalpressen av utarmning och journalisterna av utbrändhet.
