Vår omsorg om eliten

Elitens problem är märkvärdigt intressanta för medierna. Intresset verkar ha ökat på senare år. Ideligen förekommer beskrivningar av hur det i det aningen gråmulna och stela landet Sverige sätts käppar i hjulen för alla duktiga som vill framåt.

Under en längre tid har till exempel de så kallat högpresterande i skolan fått en större uppmärksamhet i medierna än vad som tidigare varit fallet. Också Sverige behöver en skola som bättre lyckas skilja ut de duktiga från de mindre duktiga, är en uppfattning som fått stor spridning, liksom påståendet att de duktiga får för lite stimulans i skolan. Vägar till en förbättring är en upprättelse av betygsskolan och en satsning på tydliga ämneskunskaper.

Hur vi gör med A-eleverna beskrivs ibland som avgörande för Sveriges möjligheter att hävda sig i internationell konkurrens. Påfallande ofta ges bilden av en skola som mera bryr sig om problemungarna än de välartade. Nu finns det inte längre tid för väntan på de svagare eller flummiga grupparbeten.

Annons

I medievärlden premieras gärna lättfattliga förslag och sådant som omdedelbart är greppbart, som till exempel betyg. Det är tacksamt att hantera en fråga med ett tydligt alternativ, som till och med strävar efter mätbarhet uttryckt i siffror eller bokstäver.

Betydligt svårare har vi journalister med abstraktare och tålamodsprövande idéer, sådant som företräds av dem som är mindre positiva till betyg.

Vad som skett är att ivrarna för mera betyg, helst redan från första klass, i medierna framställs som de aktiva och progressiva, på den andra sidan finns nejsägarna. För några decennier sedan var det tvärtom.

Samma inslag finns i flera andra sammanhang, bland annat i den så kallade pigdebatten. Ingen enda mediekonsument har kunnat missa budskapet att de mera välbeställda behöver hjälp i hemmet, för att kunna klara av sina viktiga uppdrag i yrkeslivet.

Frågan tillmäts i medierna mycket stor betydelse, i varje fall får den stort utrymme.

Jag vet inte i hur många texter och inslag i etern jag läst och hört framgångsrika lite oskyldigt fråga sig vad det är för fel med hemhjälp, gärna skattesubventionerad sådan. Detta skall självfallet journalisterna berätta om. Men hur mycket och hur ofta?

Det är konstigt att det skrivs spaltmil om de rikas problem med att få tiden att räcka till, medan så lite berättas om alla fattigare som också hamnar i tidsnöd. Och varför sägs det så lite om hur somliga som sysslar med hemhjälp hunsas av sina uppdragsgivare. Det problemet finns ju faktiskt också.

Denna, vår omsorg om eliten, har naturligtvis att göra med att den lyckats föra upp sina frågor på den mediala dagordningen. Men varför ställer vi journalister upp så troget?

Är det för att vi medvetet eller omedvetet talar i egen sak?

Kurt Nurmi

Chefredaktör