Varför händer ingenting?
Engemanget för Dawit Isaak är imponerande. Under manifestationen på Kulturhuset i torsdags förra veckan talade mängder av människor om hans öde.
Journalisten var den första tidning som tog upp Dawit Isaaks fängslande i april 2002. Han hade då redan varit fängslad i sju månader.
Då skrev vi om att han förts till sjukhus efter att ha drabbats av posttraumatisk stress orsakad av tortyr och Journalistförbundet hade skrivit till eritreanska myndigheter och krävt att Dawit Isaak och hans kollegor ska friges.
Dåvarande utrikesministern Anna Lindh ansåg det oacceptabelt att journalister hålls fängslade utan rättslig prövning:”Jag avser att nära följa vad som sker med Dawit Isaak och även fortsatt pröva på vilket sätt vi kan bistå honom samt hävda hans rättigheter.” Sa hon då för ganska exakt sju år sedan.
Men ännu har ingenting hänt. Åtminstone ingenting som förbättrat läget för den fängslade.
Under talen i Kulturhuset nämndes flera gånger frustrationen över att den tysta diplomatin inte ger resultat. Stig Fredrikson tyckte att Sveriges kung skulle skicka ett brev till det eritreanska statsöverhuvudet. Då kanske något skulle hända. Flera krävde att Fredrik Reinfeldt skulle åka till Eritrea.
Varför har han inte redan gjort det, varför har inte kungen skickat ett brev?
Jag undrar om det är rimligt att skicka bistånd till ett land som håller en svensk journalist fängslad utan rättegång.
Görs verkligen någonting överhuvudtaget?
Journalister, debattörer och andra yttrandefrihetskämpar samlas i Sverige sida vid sida om de som en gång flytt orättvisan i Eritrea.
Vi vill visa vår solidaritet. Men det räcker snart inte längre.
Aftonbladet, Expressen, DN och SvD (varför inte GP och Sydsvenskan?) har ett namnupprop som samlat närmare 170 000 namnunderskrifter. Varför finns det inte en miljon?
Vad är det som gör det så otroligt trögt att få saker att hända för Dawit Isaak?
Från talarstolen påmindes vi lyssnare om att Sveriges feghet kanske kostade människorättskämpen Raoul Wallenberg hans liv. Om i var rädda för Sovjet då är en sak, men inte kan vi väl vara rädda för Eritrea i dag?
Den 28 april anordnar Journalistförbundet en manifestation på pressfrihetens dag. Som en symbol kommer man att frakta dit en container. I sådana stängs fångar i Eritrea in. På sommaren dör de av värmen och på vintern av kölden.
Kanske denna tydliga symbol kan få regeringen att vakna?
