Varning för fikarummet
Jag är numera rädd för fikarum och så fort jag ser ett sådant tar jag en kopp te och går. Efter den senaste veckans ny-mobbning längtar jag efter ett massmedieärende som rör tryckfrihet, yttrandefrihet och andra friheter. Jag längtar också efter fikarum där de som fikar inte är i behov av en supernanny.
Strålande tider, härliga tider.
Dags igen för ännu ett bråk om häftiga uppgifter i mejl- och webbvärlden.
Efter Elit-listan handlar det om SSU-ombudsmannen Tobias Gerdås blogg, där moderatledaren Fredrik Reinfeldt utpekas som pedofil och barnamördare.
SSU-försvaret för bloggandet i går var att det hela inte är så farligt utan bara som en sådan där vanlig ”fikarumsdiskussion”.
Jag är numera rädd för fikarum och så fort jag ser ett sådant tar jag en kopp te och går.
bryt
Efter den senaste veckans ny-mobbning längtar jag efter ett massmedieärende som rör tryckfrihet, yttrandefrihet och andra friheter och som i grunden är sant, relevant och intressant. Som handlar om ett ställningstagande för något välformulerat, viktigt och genomtänkt, och där aktörerna har ett hum om spelreglerna för press, radio och TV.
Jag längtar också efter fikarum där de som fikar inte är i behov av en supernanny. Kan någon tipsa (Journalisten räknas inte, här är vi väldigt fina människor) om ett sammanhang, virtuellt eller ett vanligt bord, där journalister samtalar på annat sätt än genom kortbyxat hat? Hör av er, gärna med ett vanligt brev på papper. Det verkar vara det minst riskabla just nu.
Mobbning har rasande snabbt blivit trend: Flemming Rose mobbar läsare, medborgare och muslimer. Elit-listan mobbar allt och socialdemokrater mobbar Reinfeldt.
Journalister har tid att dagligen mejla i timmar, samtidigt som vi är oroliga för bristen på tid och eftertanke – hur går det ihop? Jag förstår inte heller de mejlandes tjat om att de har titanstarkt omdöme och alltid använder förnuftet och om en nyhet skulle dyka upp, ja då är det inga hänsyn utan avslöjande som gäller. Och så något om att de som upprörs över mobbning inte har humor. Jag har ingen humor.
Som ett brev på posten kom i går en mejlad inbjudan till ett mediesymposium i Piteå på torsdag och fredag. Studieförbundet SNS arrangerar under rubriken ”Mediernas roll i demokratin och ekonomin”. Ekots Staffan Sonning, Aftonbladets Lena Mellin, TTs Raoul Grünthal med flera ska diskutera frågor som ”Kan man lita på medierna?” med professorer, landshövdingar, olika sorters direktörer och EU-parlamentariker.
bryt
Efter Elit-gate får säkert panelens deltagare frågan om vilka mejllistor de är med på, och i min kristallkula ser jag att de fnissar till och säger något om att sådana listor inte passar ihop med deras uppdrag och yrkesroll, och så har journalisterna än en gång hamnat i underläge.
Jag utgår från att redaktioner landet runt om och om igen diskuterar vem som känner vem, hur det påverkar arbetet och vilka lojaliteter som styr nyhetsvärderingarna. Tankegångarna och resultatet kan vara värt att publicera, ja det tål att funderas på i alla fall. Hur är självklart svårt att säga, det är enklare för ekonomijournalister som kan uppge aktieinnehav. Kontakt-innehav? Mja.
Hur som helst är det viktigt att visa vilja till den öppenhet vi alla värnar om.
Innan justitieminister Thomas Bodström börja fundera på om det går att förbjuda journalister att mejla, över huvud taget.
Strålande tider, härliga tider.
ma@journalisten.se
