Vi kan inte kroka arm med kommunikatörerna

Malin Cronas senaste krönika på Journalisten.se startade en debatt om kommunikatörer och journalister. Sveriges Kommunikatörers generalsekreterare Caroline Thunved tycker att vi ska sluta bråka och ”kroka arm och jobba jämte med vår tids utmaningar”. Fackförbundet DIK skriver att vi är ”mer betjänta av ett erfarenhetsutbyte än av ett skyttegravskrig”. Men stämmer det verkligen?

När det gäller det praktiska finns det säkert en poäng med ett erfarenhetsutbyte. Kommunikatörer försvårar ibland journalisters arbete och DIK nämner i sin debattartikel att det finns chefer som ställer krav på kommunikatörerna att agera grindvakter mot journalister. Det låter som ett gemensamt problem och ett område där vi faktiskt kan kroka arm.

Det är mer problematiskt när det gäller resurserna. Redan 2014 gick antalet kommunikatörer i kommuner och regioner om antalet dagstidningsjournalister och enligt Medieutredningen 2016 är kommunikationsavdelningarna i många kommuner större än de lokala mediernas redaktioner.

Annons

Som tidigare chefredaktör på en mindre lokaltidning har jag egna erfarenheter av detta. I en liten kommun med ett svårt ekonomiskt läge vill kommunens chefer och tjänstemän gärna ha en lite mer skyddad verkstad för att få göra sitt jobb. De upplever också att många medborgare klagar på allt de gör och ser en kritiskt granskande lokaltidning som en del i detta. Därför är det viktigt för dem att nå ut med allt positivt som också händer. I en del kommuner startar kommunikationsavdelningarna egna tidningar för att få ut de berättelserna.

I Haparanda, där jag jobbade förut, bestämde sig kommunikationsavdelningen för att lägga större delen av sin annonsering i det lokala reklambladet som är helt befriat från granskande journalistik, vilket gjorde att vi på Haparandabladet tappade en av våra viktigaste annonsörer. Kommunledningen bestämde sig för att fördubbla antalet kommunikatörer, från en till två, och anställde en av lokaltidningens reportrar till den nya tjänsten. Uppdraget var att förmedla en positiv bild av kommunens verksamheter. Samtidigt gjorde kommunen allt för att försvåra journalisternas tillgång till information, bland annat genom att skriva intetsägande ärendelistor och protokoll och sekretessbelägga allt mellan himmel och jord på felaktiga grunder.

Allt detta försvårade journalistikens möjligheter i kommunen, och ökade risken för att lokaltidningen faktiskt tvingas lägga ned. Att det är kommunmedborgarnas pengar som används för att minska deras insyn i den kommunala verksamheten är så klart helt absurt. Dessutom är det svårt för lokaltidningen att granska detta eftersom den ju är part i målet. Ibland försöker lokala ledarsidor lyfta problemet med att kommunikationsavdelningarna är större än redaktionerna men det blir sällan någon debatt. Motparten är tyst, kanske för att de kommunikatörer kommuncheferna anställt för stora summor skattepengar instruerat dem att vara det.

Bonniers employer branding
Två dagar efter att Bonniers bemanningsföretag Marieberg Media varslat 50 personer om uppsägning fick de varslade ett meddelande från kommunikationsavdelningen med budskapet att de ska göra reklam för Bonnier som arbetsgivare i sina sociala medier. Några veckor senare fick samma personer veta att de måste jobba längre än till årsskiftet så att kundföretaget får vikarier över nyårshelgerna. ”Ganska hänsynslöst”, enligt klubben. Om man vill framstå som en schysst arbetsgivare är det bättre att vara det i verkligheten än att kommunicera det i kampanjer. Särskilt om man riktar sig till journalister.

Libanon blir en ny krigszon
Libanon håller på att förvandlas till en krigszon. Ett team från Aftonbladet var sekunder från en direktträff från en israelisk bomb och ett belgiskt tv-team attackerades av arga Hizbollahanhängare. I Gaza har över 100 palestinska journalister dödats, nu är risken att journalister kommer att dödas även i Beirut. Samtidigt är möjligheterna att bevaka det som sker på marken betydligt större än i Gaza som är helt stängt.