Vi måste få drömma
Varje vår vid den här tiden längtar jag till Paris. Mest är det Hemingways fel. I ungdomen läste jag hans självbiografiska ”En fest för livet” och tänkte att så där vill jag också göra. Alltså: sitta i en parisisk vindskupa och skriva viktiga saker; kombinera romanskrivande med journalistiska rapporter från den stora staden. Mellan skrivpassen skulle jag träffa spännande människor för livgivande diskussioner.
Varje vår vid den här tiden längtar jag till Paris. Mest är det Hemingways fel. I ungdomen läste jag hans självbiografiska ”En fest för livet” och tänkte att så där vill jag också göra. Alltså: sitta i en parisisk vindskupa och skriva viktiga saker; kombinera romanskrivande med journalistiska rapporter från den stora staden. Mellan skrivpassen skulle jag träffa spännande människor för livgivande diskussioner.
I mina drömmar fanns det alltid en stol ledig för mig på någon av trottoarserveringarna och alltid flöt Seine där vid min sida, redo att se mig promenerande och tänkande på stranden. Om kvällarna skulle jag vara en väl sedd gäst på kaféerna.
Det blev nu inte riktigt på det viset. Livet, omständigheterna och kanske jag själv ville annorlunda.
Intuitivt förstod jag nog att jag föredrog en något mera ordnad tillvaro än den som i Paris kunde erbjudas en ung, visserligen lovande, men fattig skrivartalang.
Jag läste också andra böcker som mera berättade om baksidorna med bohemeriet: den eviga väntan på ynkliga små honorar från tidningar och förlag; ångesten i de kalla och illa tapetserade hotellrummen; ensamhetskänslan som plötsligt kunde slå rot i en.
Då bättre med en månatlig utbetalning och umgänget i ett mera givet sammanhang – sådant som kunde fås på en tidning i ett gråmulet hemland i norra utkanten av världen.
Även om jag inte nått Paris, så har jag kommit det ganska nära, kan jag trots allt ibland få för mig. Sedan 27 år har jag befunnit mig i en annan mytomspunnen värld, den svenska journalistiska.
Det händer ofta att jag möter unga människor som målande berättar om allt de skall uträtta och allt det goda liv de skall leva om de bara blir journalister. Med åren har jag fått allt svårare att hålla tillbaka mina invändningar. Jag vill så gärna lägga till rätta, korrigera och tala förstånd. Eller i värsta fall förgöra med cynism, den sjuka som ständigt finns i journalistikens närhet.
I stunder av klarsyn tyglar jag min realism och tänker: dröm på. Verkligheten finns där ändå, det är drömmarna som har svårt att få plats. Istället för att smula sönder försöker jag uttrycka det jag innerst inne intellektuellt förstår, men inte alltid förmår känna: journalistyrket bär på underbara möjligheter för den som har uttrycksbehov och längtan åt det frihetliga hållet.
Och skulle det vara en illusion, så är det i sin ordning det med. Diktaren Johan Henric Kellgren skrev om detta på 1700-talet. Han talade om människans rätt till falska föreställningar i dikten ”Våra villor”.
Så fly, o grymma sannings dager,
som våra glada drömmar stör!
Vad mer, om villan oss bedrager,
Blott hon vår levnad lycklig gör?
Chefredaktör
