Vi måste unna oss verklig glädje
Martin Schibbye och Johan Persson släpptes i går. Det är fantastiskt glädjande, men ingen självklar seger för pressfriheten.
Men jag delar Martin Jönssons skeptiska grundinställning i SVD i dag. Det finns inga skäl att vara tacksamma mot Etiopien. Landet fängslade två journalister för att de gjorde sitt jobb, åtalade dem för terrorism och dömde dem. Att de nu friges för att de som brottslingar fått nåd, är ingen reell framgång för pressfriheten.
För de två och deras familjer är frågan förstås annorlunda. Det viktigaste är att bli fri, först därefter kan friheten användas. Det ska bli intressant att höra Martin och Johans egna berättelser om sitt uppdrag, sin tid i fängelset och synen på journalistikens gränser.
Men vi får inte heller glömma Dawit Isaak, fängslad i snart elva år i eritreanskt fängelse. Han har inte ens en fällande dom att be om nåd för. Han har inte fått en rättegång eller vetskap om vad han är fängslad för.
Han gjorde sitt jobb som oberoende journalist, fängslades och har sedan suttit utan kontakt med vare sig familj eller vänner. Vi hoppas att han lever, vi hoppas att han snart blir fri. Kanske kan Eritrea bli triggad av Etiopiens generositet och benåda honom.
Många journalister sitter fängslade runt om i världen för att ha gjort sitt jobb. Pressfriheten är starkt hotad i många länder och yttrandefriheten går inte att ta för given.
Med detta i åtanke kan man ändå unna sig att känna verklig glädje över att två offer för pressofrihet är frisläppta.
Välkomna hem Martin Schibbye och Johan Persson.
