Vinnare och förlorare
Däremot är det lätt att vinna sympati när den etablerade yttrandefrihetsförkämpen och TV-kändisen Scherman ropar ”Det är ett rättövergrepp av sällan skådat slag” till TT.
Låt oss göra ett tankeexperiment. Alltså helt enkelt kliva 30 meter tillbaka och fundera över vad vi ser.
Att Journalistförbundet och Publicistklubben – och alla vanliga, hederliga journalister – är rasande upprörda över att åklagare konfiskerat en kollegas dator är fullständigt begripligt.
Och helt befogat.
Förhoppningsvis leder protesterna till en lagändring för att skydda källskyddet.
Men vad handlar TV4s starka reaktion om?
Ilska över kränkningen av en medarbetare? Ilska över ett övergrepp på hela kanalen, framtiden och journalistiken? Ilska över hur någon kan göra något sådant illasinnat och provocerande när Jan Scherman – av alla! – är VD?
Jag tror att svaret på alla tre frågorna är ja.
Men jag tror också att TV4s ilska handlar om något annat.
Låt oss kalla det mediestrategi.
Vad skulle du göra om någon kommit på dig med fingrarna nere i en så kallad syltburk?
Efter att den första chocken har lagt sig antagligen tänka ut hur du ska rädda ditt skinn, din karriär och din plånbok.
Kanske till och med hur du ska anlägga moteld.
TV4- och Trond Sefastsson-affären handlar om flera olika saker. En riktigt stor är att TV4 har slarvat som arbetsgivare. TV4 har inte haft koll på Sefastssons uppdrag som journalist och jurist. TV4 har missat. Och det rejält.
Diskussionen kring den ledningsmissen är inte lätt att vinna. Däremot är det lätt att vinna sympati när den etablerade yttrandefrihetsförkämpen och TV-kändisen Scherman ropar ”Det är ett rättövergrepp av sällan skådat slag” till TT.
Han har ju rätt.
Däremot undrar jag om TV-Janne även vågar säga till sig själv, såsom i en spegel: ”Chefsslarv av sällan skådat slag. Det måste få konsekvenser även för mig. Allvarliga konsekvenser.”
Fundera går ju.
Så här vid sidan om.
– – –
I sin senaste bok Fienden inom oss skriver Jan Guillou om vem som egentligen väljer ut vilka artiklar som Journalisten ska publicera. Enligt Guillou är det Förbundsstyrelsens verkställande utskott som säger ja eller nej. Jag talar nu utifrån mig själv, den nuvarande ansvarige utgivaren: det är jag som bestämmer. Eftersom Jan Guillou borde gilla att få reda på hur det ligger till i verkligheten, liksom på tidningen Journalisten, inbjuder jag honom här och nu: Välkommen som redaktionens seniorpryo! Du får lön, skrivmaskin och tillgång till kaffeautomat. Ring 0733-500 225 så gör vi upp om startdatum.
– – –
Expressens papperstidning bara rasar i upplaga. Lyxblaskan Connoisseur, ”tidningen för rika”, bara ökar. Vart är vi på väg?
– – –
På tal om Expressen: i söndags läste jag Johan T Lindwalls rafflande undersökning av den svenska kungavärlden (något som även frilansen Mikael Bergling gör i Journalisten, fast med hårdfakta och öppna källor). Johan T Lindwall refererar till sina ”små spioner” som uppgiftslämnare. Eftersom jag är en rättvisemärkt chefredaktör undrar jag: Vad säger Expressens ledning om att reportrar hyr in barn? Är barnarbete förenligt med Expressens publicistiska plattform? OSA ma@journalisten.se
ma@journalisten.se
MÅSTE BLI BRA
Ekot
Jag vet, jag är en SR-kramare, men låt mig få hållas ibland. Just nu hör jag att det saknas en självklar kandidat till jobbet som Eko-chef. Jag fattar att det är svårt att hitta rätt: vettiga människor vill ju sällan vara chefer (hm). Min dröm som ny Eko-ledare ska ha Cilla Benkös strategiska tänkande, Anna Herneks och Göran Dahlquists SI (sändarintelligens) och gärna ett stänk av kulturfarbrorn Gunnar Bolins sällsamma lätthet. En stenhård nöt att knäcka. Ekot borde därför helst värva De Fyras Gäng: Cilla, Anna, Göran och Gunnar tillsammans. Jippi.
LITE DÅLIGT
Antik & Auktion
Lite gnälligt är det. Men för oss som läst tidskriften Antik & Auktion sedan barnsliga samlarben är det oroande när utvecklingen går mot inredningstänk. Och allmänt damtidningsgosande. Som konservativ dam, född 1961, säger jag: Nej! Bort med hemma-hosandet i senaste numret, in med långa artiklar om hirschfängare, vettar och skulpterade vildsvin. Vill ni tjäna pengar? Of course, men samlandet av vad-som-helst är så allmänt spritt att läsekretsen klarar ännu mer fibrer. Jag kräver text om bokbindning av inkunabler. Nu!
ÄNTLIGEN!
IQ-genombrott
Tro inte på alla bokomslag. Carolina Gynnings och Alex Schulmans bok Privat: mejlkorrespondens är inte alls ett slafsigt skämt, baserat på ord-onani mellan lila sidenlakan. Detta är smart skrivet men ändå onödig läsning. Den som vill ta del av vad begåvade personer ägnar sig åt i stället för att försöka förbättra världen måste läsa.
