Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Helena Giertta
Chefredaktör

Webbens kris, papprets vinst

När webben kom var den gratis. Det var så det kändes för oss som då arbetade i tidningsbranschen. Inga tryckkostnader, inga distributionskostnader. Texter och bilder kom till läsarna utan kostnader.

Nu har man upptäckt motsatsen, att webben kostar väldigt mycket, eftersom den ännu inte drar in pengar som bekostar den personal som jobbar med den.

Så det var förstås inte konstigt att Rupert Murdoch i våras satte ner foten och sa att inom ett år ska webbmaterialet kosta pengar.

Men ännu vet ingen vet riktigt hur,
affärsmodellerna är inte klara. Diskussioner pågår överallt.

Under tiden drar många sig försiktigt ifrån webben. I krisens spår återgår man till det som känns tryggt och ekonomiskt stabilt – papperstidningen. Ny design och delvis nytt innehåll ska locka tillbaka läsarna till det man kan få betalt för.

Men det kan förstås bara vara en tillfällig lösning. Så småningom kommer en ny webb/digital satsning men denna gång kanske med en affärsmodell knuten till sig.

  

Nästan alla skriver under på att behovet av journalistik är större än någonsin. Inte minst på nätet. Alla kan omöjligt hålla koll på allt som finns tillgängligt. Då behövs journalister som sorterar, analyserar, skiljer sanningar från lögner och avslöjar missförhållanden.

Om journalistiken publiceras på nätet, papper, radio eller TV är förstås tämligen ointressant, för demokratin och samhället är det viktigaste att det sker.

Och det gör det.

Men inte överallt.

Journalistens kartläggning (se sid 4-12) visar att det finns flera mörka hål för bevakningen i Sverige. Invånare i vissa kommuner får knappt någon information eller granskning alls av sin kommun medan andra får en mycket god bevakning.

Detta har inte med webben att göra och knappt med finanskrisen heller. Det handlar om tidningsägarnas prioriteringar. Varför finns det ingen lokaltidning på plats i Storuman, varför bara en reporter i Huddinge och Botkyrka, med 94 000, respektive 80 000 invånare?

Det finns säkert säkrare sätt att tjäna pengar på än att ge ut en tidning. Således har tidningsägarna ursprungligen haft något annat skäl för att äga just tidningar. Men vart tar det engagemanget vägen när det verkligen gäller?

Under krisen har det sparats och dragits in tjänster, effektiverats och snålats. Hur ska säljbar, kvalificerad journalistik då skapas?

Arbetslösheten bland journalister ökar och för många unga blir det aldrig någon väg in.

I den bästa av världar skulle unga slussas in i jobbet i samma takt som äldre slutar, en tid av överlappning, överlämnande av kunskap. Och så en fruktbar diskussion, där den unga webbuppväxta generationen kan visa på nya vägar, samtidigt som erfarna journalister visar de beprövade vägarna.

Denna kedja av kunskapsöverlämning riskerar att brista och kvaliteten försvinna i sparandets spår.

När tidningsägarna som mest behöver kompetens för framtiden och för nya affärsmodeller väljer man att rusta ner.

Det är mer oroande än en övergående lågkonjunktur.

?

Lönerna är fortfarande ojämlika

Kvinnors lön fortsätter att vara 84 procent av männens. Trots löften, trots högre utbildning. Mansdominerade yrken har högre medianlön än kvinnodominerade yrken, men även inom samma yrkesgrupp har kvinnor lägre löner, enligt siffror från statsbudgetens jämställdhetsbilaga som Metro tagit del av.

Hur är det möjligt? Varför är inte det en prioriterad fråga hos regeringen?

Inget stöd för samhällsdebatt

Kulturtidskrifterna som även ägnar sig åt samhällsdebatt kan bli utan sitt stöd. Åtminstone om man läser kulturbudgeten rätt. Bara kulturtidskrifter som ägnar sig åt "kulturell debatt samt analys och presentation inom de skilda konstarternas områden" ska få stöd.

Det är en häpnadsväckande formulering som kan slå hårt mot kulturtidskrifter som tycker att kultur också innefattar djupare samhällsanalys. Har regeringen skrivit fel? Eller vill de verkligen tysta kritiska röster. Jag hoppas att det är någon form av felskrivning och att det snarast rättas till.

+

Rik som ett troll – och fri i sin roll

 Jan Guillou menar i en intervju i Axess att en fri och oberoende journalistik är beroende av att journalisterna har en god ekonomi.

Högre journalistlöner alltså.

Efter att Guillou fått utstå många hårda slag efter sin första memoar-bok, så kan vi väl i alla fall enas om att i just detta fall har han helt rätt.

Fler avsnitt
Profilen

”Jag kan ingenting om robotar och missiler, men jag kan kultur”

För Edgar Mannheimer är det kulturen och historien som ger bäst förståelse för konflikterna i Mellanöstern.
Fler profiler
Annons

Senaste numret