Wennman och jag

I förra veckan skrev jag om sportjournalistik.

(De som missat kommentarerna kan kolla dem här på journalisten.se, http://journalisten.se/ledare.aspx?Article_Id=10732, och resume.se, http://www.resume.se/artikel-art_id=14396.html, och debattsidan i papperstidningen.)

I torsdags träffade jag Aftonbladets sportkrönikör Peter Wennman. Det var hemmaplan för mig, vi sågs på Pressklubben i Stockholm. Jag hörde av mig till honom eftersom han sagt till Resumé att ”Journalisten skriver alltid om någon jävel i ryggsäck som ska till ett grävseminarium, medan alla goda stilister och duktiga reportrar inom sportjournalistiken aldrig nämns med ett ord”.

Annons

Stämningen var med andra ord intensiv, för att inte säga uppjagad. Eftersom jag har ryggsäck och med min ledare ville diskutera varför journalister behandlar sportjournalistik annorlunda än till exempel politisk journalistik, var det läge för djupanalys, i form av träff vid bar.

Det var rätt trevligt. Vi skötte oss. Wennman ville tala mig till rätta och jag var nyfiken på hur det kan komma sig att sportjournalister känner sig ”nedtryckta och har mindervärdeskomplex”. Så är det, enligt Wennman.

bryt

Dagen före, i onsdags, hade det varit premiär för hans hårdlanserade veckokrönika, ”Wennman listar de som förtjänar det”. Där hyllas Glenn Strömberg för att han vågar säga vad han tycker. Jag sågas däremot för vad jag skrivit, med en uppmaning till ”alla sportjournalister” att sluta betala fackavgiften.

Wennman tycker dessutom att det är ”för få som vågar ha bestämda åsikter och stå för dem i dag” och beskriver Strömberg, när han kritiserar Zlatan, som rakryggad i ”åsiktsfascismens Sverige” där vi ”går hopkrupna med böjda ryggar eftersom takhöjden är exakt en och en halv meter”.

Tål att tänka på.

Så där högtravande pratade vi inte när vi sågs utan det handlade mest om Journalisten, som enligt Wennman aldrig skriver något rättvist om sportjournalister. Tidningen inriktar sig på de där ryggsäckarna eller någon nattredaktör på en stubbe och när det handlar om sport är tidningen nedlåtande och ofta ute efter att räkna hur många kvinnor det är på redaktionerna.

bryt

Peter Wennman tycker alltså att Journalisten är ständigt kass och nu ska han gå ur facket, trots att han är kusinbarn till kämpen Joe Hill.

Min ledare var droppen som fick bägaren att rinna över, tycker Wennman, som vill se artiklar om stilisterna och alla dem som jobbar med att utveckla sportjournalistiken.

Jag undrade varför sportjournalisterna inte hör av sig och protesterar, om de känner sig ignorerade och förlöjligade? Men, enligt Wennman, är det därför att många känner sig så nedtryckta. Han tycker också att den nedlåtande attityden mot sportjournalister är jobbig att kämpa emot.

Då kom jag med ett förslag: att Wennman och jag ses i höst. Han rapporterar om Journalisten fortsätter att vara lika kass eller har blivit ännu värre.

Wennman sa ja.

Maja Aase

ma@journalisten.se