YEEEES!
Journalistiken skall i allmänhet ha en kritisk underton och förhålla sig hyggligt neutral. I idrottens värld gäller inte alltid detta. Dessbättre.För vad finns att klaga på efter en kväll som den på Ullevi? Varför det inte blev 9-0 kan man kanske undra, eller varför en del passningar och skott gick snett och vint. Emellertid spelar sådant ingen roll alla gånger.
Se, det var en härlig TV-kväll, den härom sistens när Sverige vann med 6-0 över Moldavien i kvalet till fotbolls-VM.
Ute var det nästan en sommarvarm kväll. Ändå bänkade jag mig för matchen, en smula pliktskyldigt. Man vill ju trots allt se Sverige spela boll. Jag förväntade mig det vanliga: Sverige skulle vinna med 2-0 efter gediget, men föga glansfullt spel. Säker var jag på svensk seger, något annat räknas inte mot en ung fotbollsnation som Moldavien.
Och seger blev det också, men målskörden översteg mina vildaste fantasier. Målen bara kom, ett efter ett och Sverige hade plötsligt vunnit med de största segersiffrorna i en tävlingslandskamp på nästan 30 år.
Om man håller på Sverige är det då idrott är som roligast och TV som allra bäst. Som åskådare har man varit med om en historisk afton och alla inblandade har skött sig utomordentligt, i första hand spelare och tränare.
Det är också i sådana stunder det är lätt att överse med att kommentatorn Staffan Lindeborg inte med säkerhet kunde säga vem som gjort ett av Sveriges mål. Och av bisittaren Glenn Strömberg krävde jag just inte mera än att han skulle säga att Sverige spelat utan anmärkningar. Vidare analyser hade känts överflödiga.
Efter matchen följde den självklara intervjun med Henke Larsson, han som gjort fyra mål, varav tre på straff.
– Men nu får jag väl höra att jag bara kan göra mål på straff, sade Henke lite luttrat och med adress till alla journalister som undrat varför han har haft så svårt att göra mål i svenska landslaget, medan han för sin skotska klubb satt målrekord.
Journalistiken skall i allmänhet ha en kritisk underton och förhålla sig hyggligt neutral. I idrottens värld gäller inte alltid detta. Dessbättre.
För vad finns att klaga på efter en kväll som den på Ullevi? Varför det inte blev 9-0 kan man kanske undra, eller varför en del passningar och skott gick snett och vint. Emellertid spelar sådant ingen roll alla gånger.
Någonstans blir idrottsliga ögonblick emellanåt nödvändiga andningshål för den annars så ifrågasättande journalistiken. Och den rådande ordningen med hörande av olika parter sätts ur spel. Den rena glädjen får dominera och det ofta förekommande journalistiska hackandet på fel och brister gör uppehåll.
Kanhända är det naivt, men jag tycker att journalisterna gjort ett fullgott jobb om det dagen efter i tidningarna finns stort uppslagna rubriker som: ”YEEEES!”, ”Härligt, Henke!”, ”JAAAA!”. ”Henkes tunga målfyrverkeri”, ”6-0 – game, set och Henke”.
Det är befriande att läsa sådant, skönt att den kritiska hållningen ibland förlorar sin bärighet och att något bara får vara bra.
I Moldavien är det naturligtvis annorlunda.
Chefredaktör
