10 år sedan Schibbye och Persson släpptes: ”Efter att vi blev fria har jag känt ett väldigt ansvar för de som satt kvar där inne”

Den 10 september var det tio år sedan Johan Persson och Martin Schibbye släpptes fria från Kality-fängelset i Etiopien.

I en artikel på Journalisten från den 14 september 2012 skriver reportern Pär Jansson om ögonblicket då de mötte den svenska presskåren på hemmaplan: 

Applåder och jubel mötte Martin Schibbye och Johan Persson då de steg upp på podiet vid ABF-huset i Stockholm. Efter att ha tillbringar 438 dagar i etiopiskt fängelse och utsatts för skenavrättningar var de åter på svensk mark.
– De kan fängsla två journalister, men inte tysta journalistiken. Det är skandal att vi dömdes till elva års fängelse för att vi gjorde vårt jobb, säger Martin Schibbye.

Annons

Sedan dess har de skrivit en bok i tiden i fängelset, föreläst och medverkat i otaliga intervjuer där de har berättat om hur det känns att bli skjuten och vara med om skenavrättningar. 

För Journalisten berättar Martin Schibbye att den tiden idag känns både avlägsen men samtidigt nära.

– Jag blir ofta påmind om det på tunnelbanan eller när jag rör mig i Farsta centrum. Efter att vi blev fria har jag känt ett väldigt ansvar för de som satt kvar där inne och det präglade det jag gjorde de första åren efteråt, med Kalityfonden och att jag ville sätta strålkastaren på de lokala journalisterna som blev kvar. Sen hände ju något 2018 då alla släpptes fria ur Kality och Abiy Ahmed, Etiopiens president, fick Nobels fredspris efter vågen av demokrati som då svepte över landet. Även om den utvecklingen har gått bakåt sedan dess så finns det ett före och efter.

När man har berättat en historia många gånger så kan minnena ibland kännas som en färdig berättelse man tar fram när någon frågar, hur är det att prata om det idag?
– Visst händer det något när det går från att vara en traumatisk upplevelse där man trodde att man skulle dö till att man gör journalistik av det. Det sista var också nyckeln för mig när det kom till att klara tiden i fångenskap, att jag ville skriva om det. När jag sedan med reportageboken lade ihop pusselbitarna så gick det från att vara en erfarenhet till en tillrättalagd berättelse, men det vore ju att vara kvar i traumat om det inte var så? Vilket hade varit värre.

– Det som lever kvar är oron över kriminaliseringen av journalistiken som pågår i många länder idag, där utvecklingen snarare har förvärrats. När man är ute på fältet idag är man orolig för de juridiska aspekterna med olika terrorlagar i olika länder. För tio år sedan var det något man ansåg sig stå över som reporter, man var övertygad om att presslegget skulle lösa allt och man intervjuade vem man ville, säger han.

Martin Schibbye och Johan Persson utsattes för skenavrättningar och visades upp i en film på etiopisk tv strax efter gripandet. Arkivbild.

Martin Schibbye ser också saker som har blivit bättre än för tio år sedan. Exempelvis menar han att om två svenska journalister skulle fängslas idag så kan man räkna med helt andra reaktioner. 

– Det vi var med om var folkbildande på ett sätt där debatten gick från ”vad hade de där att göra” till ”nu måste vi göra nåt”. Idag reagerar alla från UD till branschen stenhårt och jättesnabbt om något sådant händer vilket är fantastiskt. Och det säger jag även om situationen för pressfriheten inte är bättre idag än för tio år sedan. 

Hur har tiden som fängslad förändrat dig som människa?
– Är man med om saker så förändras man, men samtidigt finns det folk i Sverige som har varit med om betydligt värre saker. Vi har flyktingar i landet som har suttit i fängelse i tio år och utsatts för tortyr. Vi hade hjälp av en fantastiskt trauma-vård när vi kom hem, det finns en fantastisk kunskap i Sverige om de här sakerna och hur de kan hanteras. Själv har jag aldrig riktgit mått dåligt av det efteråt eller lidit av någon slags post-traumatisk stress, där har yrkesrollen skyddat mig. Rätt svar är väl att man har insett vad som är viktigt i livet med familj, men det visste jag också innan. Är det något som har förändrats så är det att jag har en ännu större övertygelse idag om vikten att ha journalister på plats i konfliktområden och vikten av att höra alla sidor. Att ta reda på vem som ljuger och vem som talar sanning, att använda fötterna och åka dit berättelserna finns. 

Martin Schibbye minns också hur det såg ut i branschen för sju, åtta år sedan när många pratade om tidningsdöden och tvekade inför om folk skulle vilja betala för journalistik i framtiden.

– Då minns jag att erfarenheterna från Etiopien var bra att ha, för jag trodde aldrig på det snacket. Jag kunde se med egna ögon hur vi åkte runt och pratade om det vi hade varit med om inför fullsatta aulor och vilket intresse det fanns. Det intresset låg också bakom att vi startade Blankspot för några år sedan. Jag visste att folk är villiga att betala för kvalitet. Idag är det självklart inom branschen att vi är förbi det, men det är lätt att glömma att det bara är några år sedan som DN inte hade en enda digital prenumerant. 

Martin Schibbye träffar sin sambo vid hemkomsten. Arkivbild.

Hur har kändisskapet påverkat ditt jobb? Blir det lättare att nå ut? Få med folk på sina ideer?
– Är jag hemma hos en sotare för att göra en intervju så känns det som att den personen redan känner mig på ett sätt, och en del av min historia, vilket gör det lättare. Sen har det också öppnat dörrarna till andra länder och är en anledning till att jag kunde göra boken Jakten på Dawit och komma in i Eritrea. Igenkänningen är ett litet pris att betala för att man blev fri. Sen är jag inte igenkänd så att folk kommer fram och vill ta bilder kanske, det är mer att de tycker man gör ett viktigt jobb vilket stärker en att fortsätta. 

Hur ser din och Johans kontakt ut idag? Pratar ni om det som hände eller vill ni helst gå vidare?
– Etiopien är väl vårt gemensamma barn, lite som att vi är skilda men har gemensam vårdnad om berättelsen. Vi gjorde ett reportage från Eritrea för några år sedan vilket var skönt, att få känna att vi bar hem en berättelse därifrån tillsammans. 

Martin Schibbye. Foto: Tor Johnsson.

Just nu upptar Blankspot mycket av Martin Schibbyes tid. Bland annat har han jobbat under flera år med något de kallar Cards of Qatar, där de publicerar reportage och artiklar om de familjer som har förlorat anhöriga under föreberedelsena inför fotbolls-VM som hålls i november i landet. 

– Det är både berättelser om avlidna migrantarbetare och reportage som försöker bredda och komplicera bilden av VM. Men jag gör annat också. I dag har jag skrivit lite om Ölands södra udde. Jag har också ett projekt där jag reser i Nils Holgerssons fotspår och besöker alla platserna från romanen och bland annat intervjuar ornitologer om skillnaderna idag mot för 100 år sedan. Sen skrev jag nyligen en krönika om ”journalist-rugby”-debatten. Jag gör samma saker som jag gjorde för tio år sedan. Reser, senast till Nepal. Jag gör journalistik och tar hem berättelser och publicerar dem.

– Som redaktör på Blankspot har jag publicerat mycket kring Armenien och Azerbajdzjan och bortglömda konflikter där vi har rapporterat mycket de senaste två åren, fortsätter han. 

Martin Scibbye jobbar också på en ny bok med anknytning till Kality-fängelset. Under sin tid i fängelset träffade han nämligen en svensk-etiopier som också satt frihetsberövad, och lovade honom då att skriva en bok om hans liv ifall han blev fri. 

– Han knackade på min dörr häromåret och påminde mig om det jag hade sagt, och då vill jag hålla det löftet. Han har en helt otrolig historia och skrev också dagbok inifrån Kality under de 8-10 år som han satt inlåst. 

Hur ser du på utvecklingen av den svenska utrikesjournalistiken? Är den på väg åt rätt håll? 
– Positivt är att det nu är prestige för medier att hålla sig med utrikeskorrar, och något som läsarna någonstans kräver. Sen är det fruktansvärt dyrt och det handlar om att ha en långsiktighet, det såg man i början av Ukraina-kriget där alla gav allt och satsade stora resurser. Men det visar sig nu att det inte var långsiktigt hållbart, även om det också visar att det går om man bara vill. Hade man satsat samma resurser på lite mer bortglömda konflikter runt om i världen så hade vi vetat betydligt mer om dessa och inte blivit förvånade när de blossar upp. Jag tycker det handlar om att hitta ett hållbart sätt att bevaka världen, som är långsiktigt. Där tror jag nyckeln framåt är att jobba mer med lokala journalister från de aktuella länderna. Lite som vi har gjort i Cards of Qatar där jag själv besökte Nepal och där lokala journalister har hämtat berättelser från andra länder. 

Fotnot: Journalisten har varit i kontakt med Johan Persson som har avböjt intervju. 2017 startade han och journalisten Anna Roxvall Myteri förlag som ger ut reportageböcker. De var nominerade till en Guldspade så sent som i år för boken Till varje pris.