Adresseavisen i Trondheim: Ett bygge för kunskap och kompetens

Nöden är uppfinningarnas moder, heter det. Adresseavisen i Trondheim hamnade i kris i början av 1990-talet. Krisen vändes till en nystart med vidareutbildning som ledstjärna. Lärandet har byggts in i själva organisationen. Det ingår som en del av det vardagliga arbetet.

Borrmaskinernas molande oljud skär genom redaktionen. Snickare, elektriker och journalister går om varandra mellan brädstumpar, sågspånsdrivor och lösa sladdar. Och en och annan PC.

Adresseavisen bygger om.

Den rycker upp sig, tar sig själv i kragen. Den måste.

Norges äldsta tidning, med huvudredaktion i Heimdal en mil utanför Trondheim, saknar tidningskonkurrent i Tröndelag i Mittnorge.

Det är i dag en välmående tidning med en upplaga på nästan 94 000 exemplar. Här jobbar 130 anställda, 90 som journalister. Ekonomin är solid.

– De senaste åren har vi haft ett överskott på över 70 miljoner kronor, säger utvecklingsredaktören Arne Blix. Det är en fenomenal utveckling.

Risken är att Adresseavisen slår sig till ro och slumrar till.

Arne Blix är anställd för att ruska om här ifall det sker.

Han betonar att Adresseavisen som helt dominerande tidning i regionen har ett ansvar att leva upp till. Därför diskuterar redaktionen vilken roll tidningen kan spela för regioninvånarna och vilken journalistik de ska ägna sig åt.

Tidningen ska vara något annat och mer än en lokaltidning. Den ska inte bara referera på gammalt vis utan ge mer av analys och fördjupning.

För några år sen var läget dystrare.

1992 fick Adresseavisen lägga ner den söndagstidning som startats året innan.

– Alla hade lagt ner mycket av sig själva för att förnya journalistiken. Men distributionskostnaderna av söndagstidningen blev för höga. Besvikelsen var stor bland journalisterna.

Hela tidningen hamnade i kris. I stället för satsning måste man spara och göra sig av med anställda.

Journalistklubben tvingades gå med på låga lönelyft. I gengäld krävde den att företaget skulle satsa på vidareutbildning av de anställda. Ledningen sa ja och man slöt ett avtal.

Efter misslyckandet med söndagstidningen försökte medarbetarna formulera nya mål för tidningen. De reflekterade över vilken tidning de ville göra och vad de själva mäktade med att göra.

I den vevan återvände Arne Blix som nyhetsreporter till tidningen efter ett par år som journalistiklärare i Bodö.

Han sökte och fick den nya tjänsten som utvecklingsredaktör som ger honom en fri roll under chefsstaben.

1992 drog han i gång Adressa-skolen, som tidningen kallar sin internutbildning, och han lanserade snart ordet evaluering, som blivit ett nyckelbegrepp i hans pedagogik.

Evaluering innebär löpande utvärderingar av arbetet, en ständig feed-back och ett lärande i vardagsarbetet. Utvärderingen sker på alla nivåer, av såväl tidningens innehåll och utseende som av enskilda medarbetare. På så vis kartläggs också behovet av utbildning och medarbetarna kan göra något åt det.

– Utvärdering är det mest spännande och effektiva sättet att se var man står och att guida sig genom en förändring, säger Arne Blix. Det upplevs inte som något som läggs ovanpå det vardagliga jobbet, utan som en del av det.

Han är noga med att betona hur viktigt det är att skriftligt dokumentera erfarenheterna och lära av dem. Man bör också tänka långsiktigt och inte bara jobba med halvårsprojekt.

Alla inser att det är helt nödvändigt att lära sig ny teknik. Men, understryker Arne Blix, man måste sätta in tekniken i ett större sammanhang och se att den bara är ett redskap, en hjälp när man ska samla in och bearbeta information.

– Det räcker inte heller med att man skickar i väg folk på utbildningar eller tar in konsulter. Då är det lätt hänt att insikter efter ett tag förbleknar. Redaktionen måste lära sig på plats. Man måste ha en lärande organisation.

Flera saker måste fungera, påpekar han. Kommer man in i en svår period måste man undersöka problemen, som kan visa sig som spänningar mellan ledning och fack eller mellan olika grupper.

Redaktionen måste också lära sig stå ut med att det inte alltid går bra.

Tidningar har emellanåt bra perioder för att sen dala ner i svackor. Det ovanliga med Adresseavisen är att den lyckats hålla sin kompetensutveckling levande så länge.

Arne Blix anser att det är en fördel – kanske en förutsättning för en lyckad kompetensutveckling – att han på heltid kan ägna sig åt utvecklingsfrågor.

– Visst kan man säga att arbetsledare har ett ansvar för medarbetarnas kompetensutveckling, men de har – liksom övriga journalister – ett krävande jobb att utföra. Det måste till en särskild person, det är inget man sköter med vänster hand.

Utbildar man sig på fritid ska det inte ses som övertid, men det ska inte heller vara något man gör gratis, resonerar man på Adresseavisen. De som utbildar sig på fritiden ersätts, men inte fullt ut så mycket som för övertid.

– Det är en rimlig kompromiss, anser Arne Blix. Utbildning är viktig både för företaget och individen.

Många har oavslutade utbildningar eller saknar journalistisk utbildning. De får gå ett halvår med lön och avsluta sina studier eller starta nya utbildningar.

1992 hade redaktionsledningen dagliga genomgångar av tidningen. Då fanns ingen genomtänkt plan för Adresseavisen. Men redaktionsledningens utvärderingar av tidningen ledde fram till en handlingsplan som man kallade Visuell avis, som i sin tur omsattes i ett omfattande projekt under ett år. Det handlade inte bara om att förnya tidningens utseende, utan även om att skapa nya sidor. Samtidigt vidareutvecklade man sin journalistik.

– Vi började Visuell avis med att ta reda på vilken kompetens vi hade, säger redaktionschefen Astrid Gynnild, som forskat i visuell kommunikation och skrivit böcker i ämnet. Steg för steg blev det synligt var svagheterna fanns. I vissa fall insåg vi att vi måste rekrytera folk med kompetens som vi saknade. Normalt tar man in en konsult i stället för att utnyttja egen kunskap. Men vi ville göra det själva i en utvecklingsprocess.

De såg över arbetssätt och tillsatte tvärgrupper där folk kunde skaffa sig kunskap genom att lära av varandra.

Han illustrerar med ett exempel från juridiken hur till synes skilda kompetenser går in i varandra: Att kunna skilja mellan orden anhållen och häktad är både en fråga om språklig och ämnesmässig precision.

Den senaste åren har det blivit vanligare att redaktionen bildar tvärgrupper med folk från olika specialområden. De samarbetar och lär av varandra när de bevakar evenemang. Så gjorde man under VM i skidor 1997 och så har man gjort under bevakningen av valrörelser.

Visuell avis omfattade allt redaktionsarbete. Tio tvärgrupper diskuterade bildpolicy, grafik, typsnitt, notiser, sektionering och man tog in specialkompetenser: heraldiker, stilexperter och formgivare.

På Adresseavisen har de kommit fram till att det bästa sättet att hävda sig, när antalet medier ökar, är att profilera sig som tidning. De fokuserar därför journalistikens grundämnen: bild, text och illustration i samspel.

– Adresseavisen ska bli lättare att hitta i, vi tar bort pyntet, säger Astrid Gynnild. Vi frågar oss var grafik passar och vilka färger som gör sig bäst.

Tidningen ska bli mer komplett, mer koncentrerad och lättare att hitta i. Innehållsmässigt kommer Adresseavisen att tona ner den dagsaktuella nyhetsjournalistiken och händelsenyheterna.

– I stället ska vi ha mer analyser, säger Arne Blix. Och vi ska hitta egna nyheter inom områden som skola och kultur.

Han framhåller att det är nödvändigt att journalister har hög medvetenhet om dagens verklighet och att de skaffar sig fackkunskaper för att kunna bevaka samhället bättre. Journalister ska kunna något om hur samhället förändras och se nya mönster och sammanhang på annat sätt än vad politiker kan.

Samtidigt som Adresseavisen vill öka journalisternas fackkunskaper och medvetenhet om visuell form gör man en inventering av de journalistiska verktygen och funderar över hur form och innehåll stämmer ihop.

– Vi definierar olika genrer och diskuterar när vi ska använda vilka, säger Arne Blix. Om frågan är varför, är genren förklarande analys. När man skriver om mänskliga relationer passar reportageformen, vilket ställer andra krav på skribenten än vad andra genrer gör.

– Det svåra är att genomföra allt man vill med den noggrannhet medarbetarna önskar, säger Astrid Gynnild. Ju mer folk får, desto mer vill de ha.

I en utvärdering av samarbetet mellan fotografer och skribenter granskade redaktionen bland annat sin bevakning av Estonias förlisning. Då föll det sig naturligt att ta upp frågor om etik och nattberedskap.

Hela redaktionen samlades till möten. Utvärderingen var såväl muntlig som skriftlig.

– Det var stort, säger Arne Blix. Så kan man inte göra var gång. Men om man gör det lär man sig mycket om organisationen.

Redaktionen närläste texter och diskuterade när det passar att skriva långt eller kort vilka genrer som var lämpliga för vissa ämnen. För att bestämma det ställde de sig frågor: Skriver jag en spännande historia eller för att få publiken att förstå något?

De studerade också egna vinklingar och undersökte vilken typ av källor tidningen använde under en period.

I ett nytt projekt erbjuds varje medarbetare att få gå igenom individuell utvärdering.

Allmänreportern Anne Kristin Hjukse tillhör den första kull som fått chansen att lära sig mer om sig själv.

– Vi fick samla ihop alla manus och tryckta artiklar som vi producerat under tre månader, även korta notiser, säger hon.

Hon svarade på frågor i ett formulär: Hur kom du på idén? Varifrån fick du tipset? Är du nöjd eller missnöjd med resultatet?

– Bara att titta på vad jag faktiskt hade gjort var lärorikt. Det var inte alltid vad jag trodde.

En språkexpert gick igenom hennes texter och gjorde henne uppmärksam på vilka klichéer hon använde, upprepningar och återkommande dåliga formuleringar, egendomligheter i syntaxen, ord som hon ofta stavade fel etc.

Sen samtalade Anne Kristine Hjukse med Arne Blix om källkritik, idéutveckling och genrer.

Slutligen gjorde de en summering och utvärdering i en rapport och de la upp en tvåårig utvecklingsplan.

– Det var konkret och fungerade väldigt bra, säger Anne Kristine Hjukse. Jag upptäckte språkfel som jag inte visste om att jag gjorde. Och jag fick rådet att använda mig själv mer i feature-skrivande. Det här hjälpte mig att bli mer medveten om både mina svaga och starka sidor.

Hon uppskattar att ledarna inte bara gav negativ kritik utan också uppmuntrade henne att vidareutveckla sina starka sidor.

– Folk får kommentera och dra slutsatser av den individuella utvärderingen, säger Arne Blix. Om vi är o-eniga frågar vi oss vad vi kan göra åt det. Folk får själva ta ansvar. De får hjälp om de vill. Det här är det bästa sättet att lära sig – om man klarar av att ta emot respons.

Det är frivilligt, men de flesta begär att få gå igenom programmet. Snart har tio personer gjort det.

– På det här viset avslöjas också brister i organisationen, till exempel hur desken hanterar manus, vad de stryker eller inte stryker etc.

Arne Blix beklagar trots allt att Adresseavisen saknar en allvarlig, regional konkurrenttidning. Men han pekar på annat som kan motivera medarbetarna att vidareutbilda sig.

– Vi möter ständigt en ny tid.

HÅKAN LINDQVIST

hl@sjf.se