Ambitiös TV-kanal Lokalt fönster med globala vyer

För ett år sen hade TV4 Botnia i Umeå en konkurs strax bakom sig. p(ingress). Hotet om nedläggning var överhängande. Journalisterna slet under usla villkor. De sliter fortfarande, men i höst vågar de tro på ett liv efter jul.

Det är grå november i Umeå. Ett tunt och vattnigt snöslask täcker trottoarerna på bron över Umeälven.

Vid södra brofästet i stadsdelen Teg, intill E4, ligger byggnaden där TV Botnias redaktion är inrymd. Fyra röda TV4-dekaler på ytterdörren ger en vink om vad som försiggår här.

Från trapphuset kliver man rakt in i köket till den ombyggda lägenheten.

Det är strax efter ett och i ett litet kyffe innanför köket diskuterar nyhetsredaktören Arne Müller dagens nyheter med reportern Beppe Starbring och programledaren Anton Karlsson, som går igenom listan.

— “Ruttna ägg i Husum” kan gå in i redigeringen klockan 14.00, föreslår han.

— Det har vi lagt ner, förklarar Arne Müller. Men “Mer knark i Ö-vik” är på väg med bussen.

I ett annat rum begrundar redigeraren Erik Rönnkvist budskapet på den lapp som Anton Karlsson stuckit till honom: “Bered dig på en helvetes eftermiddag.”

Från sin bas i Teg bevakar Botnia ett område till ytan stort som en fjärdedel av Sverige, från Örnsköldsvik i söder till Arjeplog i norr, och västerut ända bort mot norska gränsen.

Kanalen, som sänder fem gånger om dagen, har en redaktion på sex tjänster som sju personer delar på. Botnia har en heltidsanställd fotograf i Umeå.

Dessutom har kanalen två någorlunda fasta team i Örnsköldsvik och Skellefteå. Eventuellt kommer man framöver också att kunna bevaka inlandet från Lycksele.

För att gå i land med sitt uppdrag har medarbetarna tvingats bli påhittiga och okonventionella. Självklart måste de också arbeta hårt om det ska fungera. Här sköter till exempel två personer sändningarna, samma jobb som görs av fem på andra jämförbara TV-kanaler.

— Jag är samtidigt grafiker, bildproducent, scripta, elingenjör och mixer, påpekar Joakim Eriksson från sin hörna i centralredaktionen/vardagsrummet.

Kameramannen i Ö-vik är en extraknäckande busschaufför med en —tursamt nog — mycket förstående chef.

— Händer det något viktigt kan han i princip släppa ratten, berättar Arne Müller. Så var det när ett Viggenplan störtade utanför Ulvön förra sommaren.

Trots att mycket går att lösa med fantasi, improvisation och slit är en minimal redaktion med ett så gigantiskt bevakningsområde givetvis sårbar. Det behövs bara att någon är sjuk eller är hemma med sjukt barn för att det ska bli kris.

Så i stället för att stanna hemma har Arne Müller i dag tagit sin fyraåriga dotter Molly med sig till jobbet. Hon har öroninflammation och kan inte vara på dagis. Nu sitter hon vid köksbordet med färgpennor och målarbok.

Stationen startade för drygt fem år sen som kabelkanal under namnet Kanal Umeå. I februari 1992 omvandlades den till TV4-kanalen Botnia.

— Det var kärvt från början, säger Arne Müller. Ägarna hade överdrivna förväntningar på hur lätt det skulle vara att få ett reklammässigt genombrott.

Förra våren drog sig Västerbottens-Kuriren och Norra Västerbotten ur TV-satsningen och Botnia gick i konkurs.

Stationen fick gå ner från en till en halvtimmes sändning per dag. Fyra tjänster försvann.

Under en period på åtta månader (april-december 1996) rådde total osäkerhet.

Trots kaotiska förhållanden lyckades de anställda behålla en god stämning. Redaktionen tappade aldrig i tempo. “Det är bäst att vi gör den här nyheten medan vi ännu kan sända”, resonerade de.

Att det fungerade någorlunda berodde till stor del på att de hade bestämt sig för en inriktning.

— Vi hade valt att satsa på att hitta egna grejer och inte bara spegla vad andra gjorde, förklarar Arne Müller. Vi ville gå lite djupare.

Det geografiska bevakningsområdets absurda väldighet gjorde valet att släppa totaltäckningsambitionerna lätt. De prioriterar bort mycket av det som flödar i den allmänna nyhetsfåran och satsar i stället kräset och medvetet mer på annat.

Vissa händelsenyheter måste de bara ha, som när broar rasar eller det brinner någonstans. Men det är sällan sånt styr jobbet. Ingen kräver till exempel att de ovillkorligen ska gå på myndigheters och företags presskonferenser. Sånt gör andra ändå.

Arne Müller tycker sig med tiden ha fått en bekräftelse på att även publiken anser att de satsat rätt.

— Nu får vi indikationer på att våra nyheter avsätter spår. Folk hör av sig mer. Vi får fler kvalificerade tips.

Nu håller TV4 Botnia till i en lägenhet på sex rum och kök och disponerar över en rymlig studio.

Men under ett halvår efter konkursen fick personalen tränga ihop sig i en lägenhet på 35 kvadratmeter. Den tjänade både som studio och som redaktionslokal. Där fanns i början en telefon, men ingen fax.

Då hade de också tre praktikanter.

— Vi fick lov att organisera jobbet noga, säger Arne Müller. Allihop fick ju inte plats där samtidigt.

På ett sätt var det bättre när de satt på 35 kvadratmeter, tycker de. Informationsvägarna var av nödtvång ännu kortare då.

Så här efteråt är det möjligen lätt att se den överståndna krisen i ett nostalgiskt skimmer. Men få lär i dag sakna den ovisshet om framtiden som rådde i fjol höst, då inte bara Botnia, utan de flesta av TV4s lokala fönster var hotade.

Vändningen kom i december förra året då regeringen kom överens med centern och folkpartiet om hur TV4s lokala stationer skulle räddas.

Lösningen innebar att TV4 fick kompensera sina kostnader för de lokala fönstren genom att man tilläts sända mer reklam på bästa tittartid. Rikskanalen har i sin tur överlåtit några minuters bästa reklamtid till lokalkanalerna.

Det har lett till att Botnias ekonomi nu i höst för första gången börjat gå ihop och man kan se längre än till blott överlevnad.

Nästa höst börjar kanalen sända lokala nyheter i anslutning till sena sändningen av riks-TV4s Nyheterna. Då räknar man också med att kunna anställa mer personal.

Arne Müller tycker att samarbetet med TV4s Nyheterna fungerar bra, men han är övertygad om att det ska bli bättre.

— Nyheterna har satsat på en lokalstationsredaktör. Då blir det lättare för oss att argumentera för material som annars inte är självklart.

Botnia har också börjat samarbeta med lokala mediekonkurrenter.

I höstas och i vintras granskade Botnia och VK Folkets Hus i Umeå som får 20 miljoner kronor om året av kommunen, vilket är mest i Sverige. De tog reda på hur pengarna användes.

Resultatet publicerades parallellt i tidningen och i TV-kanalen.

— Det var första gången som Sveriges Televisions Nordnytt över huvud taget nämnde oss, säger Arne Müller. Jobbet var urtypen för Botnia-grävandet. Vi utnyttjade allas resurser. I slutet av projektet var alla inblandade på något sätt.

Samarbete över medieföretagens gränser kan vara ett sätt att skapa resurser för ambitiösa knäck, en väg att gå när tendensen är att redaktioner blir mindre och svagare, tror Arne Müller. Alternativet kan annars vara att man tvingas lägga ner projekt.

Han pekar på en annan aspekt av samarbetet. Hur ambitiös och entusiastisk en redaktion av denna sort än är så är den för liten. Samarbete med andra kan då vara ett sätt för den lilla redaktionen att få nya impulser.

Botnia är en lokal station, men försöker undvika att bli alltför provinsiell i sin journalistik. Konkreta, lokala företeelser kan belysa problem med stor räckvidd.

I dag diskuterar de ett inslag som både är mycket lokalt och konkret, men som samtidigt illustrerar större frågor: utflyttning och glesbygdsproblem och vad människor kan göra för att lösa dem.

Den lilla byn Tväråbäck har lyckats med en kampanj för att locka folk att flytta dit. Ett jippo i kampanjen var att den första småbarnsfamilj som flyttade till byn skulle få en barnvagn.

— Det vore kul att kunna säga att lilla Agda, tre år, fick barnvagnen, säger Anton Karlsson.

Just nu jobbar redaktionen med idéer som föddes när Arne Müller hade läst boken Globaliseringsfällan.

En av bokens teser är att globaliseringen gör att företag själva kan välja hur mycket skatt de ska betala genom att de kan styra var de ska betala den. “Hur ser det ut hos de största företagen i vårt område?” undrade de på Botnia.

Jo, visade det sig, det finns exempel på att det går åt det hållet även här. Exemplen är än så länge hemliga.

Det långsiktiga grävandet i all ära. När de talar om jobbet här ger de gärna exempel som visar på de arbetsvillkor som avstånden skapar.

Som att det ofta blir bråttom när ett team är på långresa i inlandet. Reportern får försöka komma ihåg vad folk sagt och skriva speakertexten i bilen.

Så var det i juni då en bro i Slussfors, 25-30 mil bort mot norska gränsen, hade rasat. Vid tiotiden på kvällen åkte reporter och fotograf iväg dit. Några timmar senare kunde de ta bilderna från raset i den ljusa sommarnatten. Efter en ilfärd tillbaka till Umeå kunde Botnia visa reportaget i sina morgonsändningar.

När ytterligare en bro rasade i höstas, nu i Björksele vid Vindelälven, försökte de upprepa bravaden.

— Då gick det inte lika bra, säger Arne Müller. Det var för mörkt. Vi fick använda bilstrålkastarna, men de gav ett ganska sparsamt ljus.

Håkan Lindqvist