Arbetarens redaktion sade upp sig

Syndikalistiska Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC, valde på sin kongress i oktober 2009 Mattias Pettersson till ny chefredaktör efter Rebecka Bohlin och Rikard Warlenius, som dessförinnan hade delat på chefredaktörskapet.

Pettersson valdes med fyra rösters övervikt.

Kongressen antog ett nytt tidningsuttalande. Tidigare tidningsuttalanden har innehållit en passus om att Arbetaren ska vara "fri och oberoende". I det nya uttalandet förtydligas vad det betyder: tidningen "står fri och obunden från inkomster på marknadens villkor".

Mattias Pettersson tillträdde i november med kongressens mandat att göra en mer renodlat facklig tidning.

– Vi visste att vi inte delade hans åsikter, men ville ändå försöka göra en så bra tidning som möjligt, säger Christopher Holmbäck, som fram till i mars var reporter på Arbetaren.

Arbetaren har av tradition varit en tidning med brett innehåll som gett plats åt kultur, allmänpolitiska frågor, ekonomi och feminism. Tidningen gick i slutet av 70-talet i bräschen i kampen mot kärnkraften.

– Mattias Pettersson har en snäv bild av vad en arbetare är, säger Shora Esmailian. Han vill ha ett renodlat fackligt perspektiv. Vi ser arbetaren som en människa som är mer än sitt jobb, men självklart har vi också haft ett fackligt perspektiv och skrivit om fackliga konflikter.

Det material som inte är direkt anknutet till arbetsliv och fackliga frågor ska i stället finnas i systertidningen Zenit.

Redan efter några dagar med den nye chefredaktören uppfattade redaktionen att det var svårt att tala med honom. De tyckte inte att han visade något intresse för den kunskap och erfarenhet som fanns på redaktionen.

Mattias Pettersson presenterade ett dokument om hur han ansåg att tidningen skulle utvecklas. Redaktionen ställde frågor och försökte problematisera.

När en medarbetare blev sjukskriven lät Mattias Pettersson bli att ta in en vikarie, vilket ledde till att redaktionen tvingades jobba långa pass vecka efter vecka. Först efter klagomål från personalen anställdes en vikarie.

Mattias Petterssons har en bakgrund som facklig, syndikalistisk aktivist. Redaktionen blev därför förvånad över att han tycktes ha svårt för att tolerera facket på Arbetaren.

– En av våra fackrepresentanter avkrävdes en lojalitetsförklaring, säger den tidigare redaktionssekreteraren Shora Esmailian.

– Ingen har hittills reagerat på mitt eller Shoras uppsägningsbrev. Däremot svarade representanter för styrelsen och AU på det brev som fyra av oss som sade upp oss skrev till SACs medlemstidning Syndikalisten. De hävdade att vi kom med "missförstånd och lögner", säger Christopher Holmbäck.

Han berättar att Mattias Pettersson inte ville förhandla med journalisterna utan i stället hänvisade dem till bolagsstyrelsen.

– När vi gick dit blev det än värre. Trots att det inte handlade om några svåra frågor blev det en konfrontativ stämning, säger Christopher Holmbäck.

– Mattias Pettersson kan inte trovärdigt skriva om fackliga frågor när han behandlar facket på sin egen arbetsplats som han gör, säger Shora Esmailian. Han har varit en facklig kämpe, men som chef har han kopierat arbetsgivarnas värsta metoder och tillämpat dem mot oss.

Under våren 2010 har sex av Arbetarens journalister sagt upp sig med hänvisning till det dåliga arbetsklimatet under den nye chefredaktören. Avhopparna anser att Mattias Pettersson har infört en mera hierarkisk organisation på redaktionen, vilket de menar strider mot de syndikalistiska idéerna.

– Nu finns det tre chefer, chefredaktören och två mellanchefer, säger Christopher Holmbäck.

Han understryker att de som sagt upp sig inte gjort det på grund av tidningens förändrade inriktning, utan för att arbetsmiljön hade blivit omöjlig.

– Det är en trång världssyn när man inte kan diskutera, säger han. Gärna mer fackligt, men det måste vara högt i tak och man måste kunna diskutera hur man ska förhålla sig till den egna organisationen.

Shora Esmailian är angelägen att nämna att de som sagt upp sig har brunnit för tidningen.

– Vi har velat göra bra journalistik. Men när arbetsmiljön blivit sådan att man inte kan sova på nätterna är det omöjligt att vara kvar. Det är en sorg att ha tvingats sluta på Arbetaren.

Nye chefredaktören Mattias Pettersson:

"Jag måste tvinga igenom förändringar"

Arbetarens nye chefredaktör Mattias Pettersson anser sig har ägarens uppdrag att ändra tidningens inriktning, också om han måste tvinga igenom förändringarna.

Mattias Pettersson spårar upprinnelsen till konflikten till tiden inför kongressen i höstas.

– Det har alltid funnits en kandidat till tjänsten som chefredaktör bland journalisterna inne på redaktionen. Nu var vi tre kandidater som alla stod utanför redaktionen. För första gången fanns också tydliga åsikter bland medlemmarna om hur tidningen borde förändras.

Mattias Petterssons huvudsakliga yrkesbakgrund är flera jobb som elevassistent i gymnasieskolan, bland annat åt autistiska ungdomar. Han har gått medielinjen på Bona folkhögskola och praktiserat på Arbetaren i tio veckor och han har haft ett sommarvikariat på Enköpings-Posten.

Hur ser du på tidningens roll i SACs organisation?

– Arbetaren ska skriva om arbetsliv och skildra fackliga konflikter. Tidningen har tidigare även skrivit mycket om politiska frågor som inte är direkt relaterade till arbetslivet. Sedan 2009 ger Arbetarens tidningsbolag även ut Zenit som bevakar mer allmänpolitiska frågor och kultur medan arbetsmarknad och fritid finns i Arbetaren.

Hur kommenterar du klagomålen över auktoritär ledarstil och ny hierarkisk ordning?

– Vi har nu en redaktionschef på Arbetaren och en på Zenit. De har var sitt tydliga ansvar. Det fungerar ungefär som tidigare fast tjänsterna då kallades redaktionssekreterare. Förut undvek man att använda ordet chef, men i praktiken var det samma tjänster.

Hur bemöter du kritiken mot hur du sköter kontakten med redaktionens fackliga representanter?

– Kongressen röstade om tidningens inriktning. Vi har fått uppdraget att genomföra kongressens beslut. Om det möter motstånd måste jag tvinga igenom förändringar. Det är en jobbig process och folk känner sig kränkta.

– Tidigare chefredaktörer anställde folk som ville göra en tidning med annan inriktning. Nu befann sig personalen plötsligt på en annan tidning än den de anställdes på. Jag förstår att man säger upp sig om man arbetar på en idéburen tidning och det sker en stor förändring av dess inriktning.

Mattias Pettersson beskriver konflikten på redaktionen som en spegling av en gammal konflikt.

– På 60- och 70-talen hade SAC väldigt många anställda ombudsmän, journalister och kontorister. Det uppstod en organisation i organisationen som drev sina krav och som medlemmarna hade svårt att stå emot. Det blev en konflikt mellan ombudsmannakåren och vanliga medlemmar som är ideellt aktiva på sin fritid. I början av 2000-talet blev medlemmarna mer aktiva och många anställda kunde ersättas med ideellt aktiva. Men de anställda på Arbetaren blev kvar.

Arbetarens chefredaktör lämnar regelbundet rapporter till Centralkommittén, CK, om läget på tidningen. I den rapport som Mattias Pettersson i maj lämnade till CK tar han upp konflikten inom redaktionen, som han liknar vid gamla konflikter mellan hela SACs personal och AU/CK.

I rapporten skriver Pettersson:

"Tills vidare får bolagsstyrelsen och jag samt personalen ägna en del tid åt att rollspela förhandlingar men det genomförs konstruktivt och kamratligt efter att de som varit starkast mot förändringarna har sagt upp sig."

– I och med att personalen är anställd av SAC blir förhandlingarna mellan SAC som arbetsgivare och de anställda medlemmarna mer som ett rollspel. För att lösa problem med exempelvis arbetsmiljön måste vi samarbeta snarare än förhandla.

Enligt de nya direktiven ska Arbetaren nu dra en tydlig gräns mellan åsikts- och nyhetsjournalistik.

– Tidigare har det inte funnits en tydlig avgränsning. Det har förekommit att redaktionssekreterare skrivit om ett ämne på nyhetsplats och sedan kommenterat det i ledare. Nu håller vi isär det. Vi har kultur- och essäsidor som är öppna för åsiktspublicistik.

Den 1 maj höll du och andra redaktionsmedlemmar tal som ni sedan rapporterade om i tidningen. En av talarna skrev själv om det.

– Jag är åsiktsjournalist och höll ett politiskt tal. De andra medarbetarna talade bara om Arbetaren och presenterade dess inriktning. Det kan diskuteras om vi bevakade talen på rätt sätt.