Arbetets sista tidning

Det är dagen då presshistorien skrivs in i journalisternas anletsdrag, då redaktionsluften genomkorsas av tung mediasorg, då oräkneliga känsloyttringar driver fram den tjockaste tabloiden någonsin av tidningen Arbetet i Malmö. Det är också den sista – daterad den 30 september år 2000.

På tredje våningen i Arbetets hus på Bergsgatan i Malmö dricks det både gravöl och champagne denna oåterkalleligt sista dag. När den lider mot sitt slut vill hundratals trogna läsare vara med i presshallen på nedre botten för att ta emot det allra sista exemplaret och det är nästan folkfest.

– Tidningens dåliga ledning under en följd av år är resultatet av att ägarna inte brytt sig och inte tagit ansvar. Det har aldrig funnits en plan B utan man har kört samma framgångsfattiga förslag med en dåres envishet, säger Alf Lindberg, medlem av förbundsstyrelsen, före detta klubbordförande med många år på olika konstellationer av tidningen. Han är inte svartklädd som de flesta andra den här dagen, men ögonen glänser och han är märkbart tagen av den sista dagens faktum.

– Så många har satsat så oerhört och kämpat under så lång tid! De enda som ger oss respekt för det är läsarna, säger han och harms över att det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu inte tillhör dem.

Alf Lindberg är övertygad om att det sydliga läget är avgörande för hur tidningsärendet hanterats.

– Vi bor inte i samma land som de som skulle kunnat rädda Arbetet. I Stockholm skiter de i oss och är stendöva för alla argument.

I ett inlägg till tidningen som Alf Lindberg skrivit tillsammans med lundaredaktören Beatrice Palm riktar de också stark kritik mot tidningens styrelse och ledning. Den artikeln lyfte chefredaktör Mats Ekdahl ut strax innan pressläggning utan närmare motivering än att det var en oönskad partsinlaga.

Beatrice Palm har efterträtt Alf Lindberg som personalrepresentant i bolagsledningen. Hon såg det som en utmaning att för två år sedan söka sig till en andratidning.

– Nu ska jag ta en månads välbehövlig vila för lönegarantipengarna. Sedan ska jag välja. Förmodligen blir det en webbkurs fastän det är nyhetsjournalist jag vill vara.

Nyhetschefen Mikael Ringman försöker hålla stämningen uppe under det sista morgonmötet.

– Härligt mycket annonser och överstående som räcker till en tidning till!

Till praktikanten som nu fått plats på Sydsvenska Dagbladet hojtar man med svart humor:

– Var grymt lojal! Ljug om hur roligt det varit här!

Att det fortfarande går att göra tidning kan enligt Mikael Ringman bero på de ”djupa krisvibbar” som rått:

– Häromdagen stängdes till exempel alla telefoner av sedan Tele 2 fått nys om konkursen!

Anne Jalakas, en av tidningens omvittnat mest pålästa och stilrena pennor, saknar helt jobberbjudanden och går liksom hundratalet kollegor ut i arbetslöshet. Hon startade Arbetets mönsterbildande kvinnosida, hon har varit ledarskribent och hade fram tills nedläggningen en egen sida i tidningen.

– Nu kommer alternativet att saknas, det som till exempel gav röst åt demonstranter och inte bara åt polisen, det som hade det enda kvinnoperspektivet värt namnet i regionen, menar Anne Jalakas som den här morgonen vaknade med sprängande huvudvärk.

– Jag har drömt många mardrömmar om svek. Det är som om vi inte finns utanför Skåne. Vi har behandlats fruktansvärt illa av arbetarrörelsen och riksbevakningen i pressen har varit mycket dålig. Jag frågar mig fortfarande vad som hänt och varför.

Framtidsoron har ännu inte hunnit ifatt personalansvarige Staffan Hulthén. Han ska stanna kvar ett tag och administrera löner och annat.

– Dessutom väntar ett enormt jobb med att skriva ut tjänstgöringsintyg, eller betyg, valet är fritt. Tyvärr kommer de inte att bli lika personliga som de få jag redan skrivit på senare tid.

En handfull journalister har räddat sig vidare, bland dem lundachefen Tinna Andersson, som blivit nyhetschef på Hallandsposten, och motorredaktören Bo Larsen som gått till Volvo.

Som en följd av tidigare svårigheter då man varit tvungen att låta sist anställda gå först, ligger medelåldern bland redaktionsmedlemmarna på strax under 50 år.

– Många av dem kommer att försöka frilansa, säger Staffan Hulthén, något som fått frilansklubben att agera. Med hjälp av starta-egetbidrag kan södra sektionen i Lund/Malmöregionen lätt fördubblas och den marknadsidén bär inte, menar kassören i södra frilansklubben, Per Lindelöw. Tillsammans med kollegor som också huserar i Arbetethuset på Bergsgatan har han öppnat en frilansakut för dem som vill informera sig om frilansandets villkor. I onsdags hölls också ett informationsmöte i ämnet på Arbetets redaktion.

Hundratalet av tidningens frilansare förlorar inte bara uppdragsgivaren utan även betydliga innestående arvoden på grund av konkursen. Den innebär även att det inte utgår några uppsägningslöner för de anställda. En statlig lönegaranti på högst 100 000 kronor är för många redan uppäten av semesterkrav och arbetstid efter konkursdatum. I ett öppet brev till ägarna kräver därför journalisterna uppsägningslönen från dem. För anställda som arbetat minst fem år och passerat 40 års ålder kan Trygghetsrådet träda in med ekonomisk ersättning, kurser och råd.

Röda rosor med svarta sorgband i sammet överlämnas av systerklubbar inför eftermiddagens klubbmöte. Det besöks även av ordförande och vice ordförande i Journalistförbundet, Håkan Carlson och Lilian Ottosson.

Några medarbetare, stressade av dagens slutgiltiga produktion, muttrar om fackets oförmåga och vad det tjänar till att komma nu och beklaga.

– Det är ju sant att vi inte har någon makt i en sådan här situation, men vi vill visa vår solidaritet och medkänsla genom att närvara idag, kommenterar Lilian Ottosson.

Håkan Carlson berättar om liknande erfarenheter när A-pressen gick i graven och menar att Arbetets konkurs är ett resultat härav.

– Det är en skandal utan like. Man har kört över er för att hitta en lösning som inte fanns. Var tuffa i era krav på uppsägningslöner och kräv tillbaka det som spelats bort av era pengar, manar han.

Klubbordföranden Per Nilsson informerar om möjligheterna att köpa loss datorer, behålla garageplatsen och om följande tisdags A-kassemöte.

– Det är lätt att koncentrera sig på praktiska ting när känslorna är så laddade, säger Lilian Ottosson.

– Men ni ska veta att alla Sveriges journalister tänker på er, känner för er, beklagar och förbannar den orimliga situation som ni fått leva i under lång tid.

Lena Danielsson som varit på tidningen i nästan 25 år liknar den sista tiden vid krigstortyr som bryter ner medarbetarna psykiskt. Ändå ser hon med tillförsikt på framtiden där hon – i likhet med flera andra – hoppas få odla sina konstnärliga intressen. En del journalister talar faktiskt om den lättnad de känner när nu allting till sist är över.

– Vi gick igenom ledsnaden när vi sades upp 1997, berättar Elisabeth Berger och Margareta Steen på Radiotidningen.

De blev strax återanställda och hyser trots sorgen över nedläggningen därför hopp även nu.

Det gör också Björn Sjö som varit IT-redaktör de senaste åren.

– Jag är himla glad att jag skaffat den nischen men det är ändå vemodigt att lämna ett hus som jag gått i sedan jag var liten.

Hans pappa var sportreportern Frille Sjö och själv har han varit på Arbetet i 20 år. Mats Hansson började som 17-åring på Skånska Dagbladet och kom 1985 till Arbetet.

– Igår framför TVn kom tårarna efter en gripande intervju med en gammal dam. Hennes morfar hade sålt första numret av tidningen åt grundaren Axel Danielsson för 113 år sedan. När jag själv anställdes här sa man:

– Välkommen till Sveriges säkraste arbetsplats. Och skulle det mot förmodan bli kris så har vi hela LO bakom oss!

cajsa carrén