Arbetslös klubbordförande uppmanar SJFs ledning:Tyck om era medlemmar
Journalistförbundet gör för lite för sina arbetslösa medlemmar, hävdar Larsolof Giertta, och föreslår ett sätt att råda bot på det.— Jag skulle vilja att en arbetslös journalist valdes in i förbundsstyrelsen.
Journalistförbundet gör för lite för sina arbetslösa medlemmar, hävdar Larsolof Giertta, och föreslår ett sätt att råda bot på det.
— Jag skulle vilja att en arbetslös journalist valdes in i förbundsstyrelsen.
Larsolof Giertta är ordförande i Ekendistriktets allmänna klubb, med medlemmar på främst små arbetsplatser inom en mängd branscher.
Många av klubbens medlemmar är arbetslösa. Så även Larsolof Giertta.
Han var mitt i en framgångsrik journalistkarriär när han sa upp sig från reporterjobbet på Sveriges Television i Göteborg 1991.
— Jag var trött på TV. Det hade gått rutin i jobbet och jag ville pröva mina vingar inom något annat. Dessutom — och inte minst -– bodde våra barn i Stockholmstrakten och vi ville vara nära dem.
Han var bergsäker på att kunna få nytt jobb.
Han hade ju stor yrkeserfarenhet efter att ha jobbat på flera tidningsredaktioner och på TV.
Så han och hans fru flyttade till Väddö norr om Norrtälje och en tillbyggd sommarstuga som tidigare tillhört hans föräldrar och där han tillbringade sin barndoms somrar.
Förra året var Larsolof Giertta med och gjorde en undersökning om de förhållanden som allmänna klubbens arbetslösa medlemmar lever under. Resultaten var till stor del förfärande. (Se även Journalisten nr 21/97.)
Hälften av dem som svarade på klubbens enkät uppgav att arbetslösheten hade påverkat deras fysiska hälsa. Vanligast var stressymptom med magvärk. 20 av dem som haft besvär hade sökt läkarhjälp.
För 62 procent har arbetslösheten lett till personliga eller psykiska problem. Vanligast är bristande självförtroende, därefter kommer stress, oro och relationsproblem. Fler män än kvinnor har fått besvär.
Undersökningen visar tydligt hur arbetslösheten tär psykiskt på de arbetslösa. Därför efterlyser Larsolof Giertta också mer av social stödverksamhet från förbundets sida.
— När man blir arbetslös blir man tyst och — idiotiskt nog — skamsen. Om man inte får stöd någonstans blir det ännu värre.
— Journalister är vana vid att vara kritiska och lösa problem. De är också vana vid att få stimulans. Om de inte får det blir de lätt betryckta och känner sig värdelösa. De får svårt att tackla egna problem.
— Även jag har varit förfärligt nere. Ibland när jag kört bil ner till Norrtälje har jag tänkt tanken att jag kanske skulle göra slut på alltihop.
I stället bestämde han sig för att slåss, inte bara för sig själv, utan även för sina arbetslösa kolleger. Ett sätt att göra det är att jobba för dem inom facket, som ordförande i allmänna klubben.
— 70 procent av klubbens arbetslösa vill få någon form av stöd från SJF, exempelvis med utbildning. Arbetslösa har svårt att hänga med i den tekniska utvecklingen vilket är nödvändigt om man vill få jobb i dag.
Han fyllde 64 år i december, en ålder då man knappast har någon förtur hos arbetsförmedlingen.
— Jag sökte flera kurser, men kom inte med någonstans. Då frågade jag vilka årsgrupper som hade kommit med. Ingen av de antagna var född på 30-talet. Två var födda på 40-talet.
Han tycker att SJF måste hjälpa till mer med utbildningar så att de arbetslösa kan bli attraktiva på arbetsmarknaden.
— Förbundet har lyckats bra med att hjälpa arbetslösa att skaffa sig lärarkompetens. Men bara 60 har fått gå den utbildningen. Enbart i allmänna klubben finns 200 arbetslösa.
Nu har han hunnit förlika sig med att det antagligen inte blir fler journalistjobb för honom. Han försöker göra det bästa av situationen och inte låta sig passiviseras. I stället odlar han sina intressen och engagerar sig i bygden.
— Här i Väddö finns ingen bio, ingen teater, ingenting. Då får man se till att ordna saker själv.
Därför är han med i Väddö intresseförening, som nyligen lyckats driva igenom att en planerad sporthall också ska inhysa ett kulturhus.
— Journalister har mycket kunskaper. Kan de inte använda dem i yrket så kan de kanalisera dem i olika engagemang.
Han skriver noveller, men inte för publicering utan för nöjes skull, för byrålådan. Förebilderna är Slas och Pär Rådström.
Men det är en konstig situation att inte kunna skriva artiklar för publicering, tycker han.
— Under en a-kasseperiod på 180 dagar får jag inte publicera fler än tre artiklar. Hur ska jag då kunna göra mig attraktiv på arbetsmarknaden? Passivitet belönas. Det blir en form av yrkesförbud, ett moment 22.
Intervjun avbryts när en arbetslös journalist ringer för att diskutera Gierttas insändare i senaste numret av Journalisten.
Som allmänna klubbens ordförande får han då och då såna samtal.
Facket har alltid varit viktigt för honom, men nu har han börjat fråga sig varför arbetslösa ska vara med i SJF.
— Jag är förbannad på Håkan Carlson och förbundsstyrelsen. De gör inget för oss arbetslösa. Jag har varit arbetslös till och från sen 1991. Under den här tiden har jag aldrig fått ett erbjudande eller någon information om aktiviteter som SJF ordnat för arbetslösa. Däremot har jag läst så många oförskämda svar från förbundsledningen när arbetslösa tagit upp problem i insändare i Journalisten.
Larsolof Giertta tror att de arbetslösas svårigheter att få gehör för sina önskemål hos förbundsstyrelsen kan bero på att den rekryteras bland folk som inte behöver vara oroliga för sin framtid. De förstår inte riktigt problemen, och de arbetslösa känner sig förrådda av dem.
Den känslan har inom allmänna klubben fått ny näring av att SJFs styrelse inte har kommenterat deras arbetslöshetsundersökning.
— Vi trodde att den skulle ge stor respons i styrelsen. Men vi har inte märkt ens en liten retning där. Det är nonchalant och visar hur ointresserade de är av de medlemmar som saknar jobb. Den som ska ta hand om en hund måste tycka om den. Förbundsstyrelsen måste också tycka om sina medlemmar.
