Arbetsuppgifterna blev för många
Det här är som Lars Norén. Så sa ett chockat kongressombud när känslostormar av besvikelse och glädje bröt ut efter valet till ny förbundsstyrelse.
Det här är som Lars Norén. Så sa ett chockat kongressombud när känslostormar av besvikelse och glädje bröt ut efter valet till ny förbundsstyrelse. Jag hoppas att den förnyelse som nu ska prägla SJF avdramatiserar valen vid kongressen.
Det är nu dags för mig att efter nio år i förbundsstyrelsen byta roll inom SJF. Jag känner vemod och saknad av gänget i styrelsen, kansliets personal och medlemmarna i klubbarna jag har mött vid arbetplatsbesök, kurser och konferenser.
Men jag känner ingen bitterhet över att kongressens majoritet bestämde att rollbytet ska ske två år tidigare än vad jag och Ekendistriktet tänkt. Istället önskar jag den nya förbundsstyrelsen lycka till.
Den nya styrelsen består av ledamöter från de stora avtalsområdena och en frilans. Så var det också innan jag valdes in i styrelsen 1989.
Därför kändes det viktigt för mig att vara en representant för medlemmarna inom “mitt” område av hängavtal, specialavtal och dubbelorganisering. Tidigare hade vi känt det som om ingen lyssnade eller brydde sig om oss.
Tyvärr var jag till en början allt för mycket just en representant för mitt särintresse. Med tiden lärde jag mig att ta ansvar för hela förbundets verksamhet. Jag tycker också att förståelsen för Ekendistriktets speciella problem har ökat i styrelsen.
När jag valdes in var styrelsens roll och arbetsformer annorlunda. Då bekräftade vi i första hand redan fattade beslut i arbetsutskottet eller kansliet. Ledamöterna deltog i få aktiviteter vid sidan av förbundsstyrelsemöten en gång i månaden.
Successivt har styrelsen tagit över mer ansvar och blivit aktivare. Jag vill ta åt mig lite av äran för det eftersom jag tjatat om arbetsgrupper och bland annat fick igenom att vi skulle bilda öppenhetsgruppen.
Den förbundsstyrelse som avgick vid kongressen bestämde när den valdes att bli mer synlig ute i klubbarna. Men efter ett år gick vi in i väggen. Uppdragen och arbetsuppgifterna blev för många.
Årets kongress diskuterade varför så få kvinnor med små barn vågar ställa upp i styrelsen. Många av dem tror sig inte klara av att lägga ned den tid på styrelsearbetet som har krävts.
Jag tycker att det är bra att styrelsen därför ser över sina arbetsformer. Men jag hoppas att den inte avlövar sig på uppgifter till den grad att vi är tillbaka till vad som gällde 1989.
Fördela istället uppgifterna bättre efter var och ens tid och förutsättningar. Ibland har allt för mycket lagts ut på bara några få i styrelsen. Första tiden kände jag mig utanför men fick sedan som de flesta andra uppgifter som var svåra att hinna med.
Nu ska jag njuta av att få mer tid som inte är inbokad för möten och förhandlingar. Det uppskattas säkert av min arbetsgivare. Men jag hoppas framför allt att få mer tid över för mig själv och mina barn.
Jag tänker dock inte sluta arbeta fackligt. Än så länge har jag kvar uppdrag i klubben och distriktet. Det skulle kännas fel att inte utnyttja de kunskaper och erfarenheter jag har fått under mina år i förbundsstyrelsen.
Så detta är inget tack och farväl. Vi lär ses igen.
